Annette Hammaréns mystiska, nästan mytiska landskapsbilder är återkommande på repertoaren hos Galleri Strömbom.
Anslaget i den pågående utställningen är bekant. I åtta oljemålningar av varierande storlek lotsar Hammarén sin betraktare genom ett dramatiskt landskap där motiven ofta drar mot det storslagna. Floder som skär in genom skogar, giftgröna träd som speglar sig i månbelyst vatten och en känsla av stora perspektiv.
Bäst blir det i en stor grön målning där en gigantisk skog ses snett uppifrån. Bilden är både abstrakt och mycket konkret och färgernas textur väldigt fysiskt påtaglig.
Landskap hör också till det som dyker upp i utställningen ”Linsen som verktyg” på Åhuset, där sju av Uppsala konstnärsklubbs medlemmar visar konst som på olika sätt förhåller sig till fotografi.
Gunnar Staland visar en rad prov från det pågående projektet ”Geographie”, som bland annat handlar om sträckor och avstånd. Här är fotografiet mediet och en serie till formatet små vyer av likartade miljöer bjuder på en melankolisk vandring, som i sitt tilltal befinner sig rätt nära de teckningar som är Stalands mest etablerade medium.
Utställningen rymmer också måleri där fotografiet är förlaga, fotografik, digitalt montage och förhållandevis rakt dokumentärfotografi. Det blir många uttryck och nivåer på en gång, och kanske är det i samklang med utställningens tydligt pedagogiska ambition.
Desto mer sammanhållen är Elisabeth Buchts ”Imorgon var jag här” på Galleri 1, där rummet domineras av ett bord på vilket en rad konstnärsböcker i textil är placerade.
Det är briljant att presentera Buchts narrativa broderier i bokform. Inte minst för att bläddrandet svarar mot ett taktilt begär som det figursäkra, mycket tidskrävande uttrycket väcker. Man vill röra textilbilderna och bläddringen mellan mjuka sidor förstärker dessutom (så klart) det berättande draget i konsten.
Buchts berättelser kretsar kring det allmänmänskliga, men är placerade nära ett subjektivt berättarjag. Positiva barndomsminnen, släkthistorier, politiska uppvaknanden och hemska insikter om strukturellt förtryck binds samman i en helhet som är både vass och innerlig.
”Imorgon var jag här” är helt klart en utställning som kan få sin betraktare att förtränga den mörka kylan en stund.