Det är förstås inte särskilt underligt att det internationella konstlivet just nu dras mot uråldriga hantverkstekniker och handfasta material och därtill gärna uppehåller sig vid materialens konkreta, sinnliga egenskaper.
Vi lever i en tid av flyktiga tankar och snabba beslut. Den kultur vi konsumerar, de kontakter vi har, den shopping vi gör – det mesta sker i allt högre utsträckning genom ett membran av skärmar och immaterialitet. För att vidga den nyss bortgångna brottaren Frank Anderssons mest berömda citat: kroppen måste ha sitt. Vi behöver en materialitet för att hållas kvar på jorden och inte bara sväva iväg.
Det ovanstående är något av utgångspunkten för Bonniers konsthalls minst sagt ambitiösa höstsatsning ”NyMaterialism”, som är fylld av konst som biter tag i sin materialitet och ofta bygger på mellanmänsklig interaktivitet och skapar möten.
Flera deltagande konstnärer och verk har synts på de stora biennalerna. En av dem är taiwanesiska Lee Mingwei, som med ”The Mendig Project” skapar en serie möten och en installation som växer under hela utställningsperioden. Besökare välkomnas att ta med sig ett trasigt plagg, och sitter ned och samtalar med konstnären eller en assistent som lagar den aktuella persedeln som sedan fästs vid en av tjugotalet väggfasta trådspolar och läggs på hög. Det nät som långsamt byggs upp av plagg och färgglada trådar är en mycket konkret lämning av det mellanmänskliga utbytet.
Flera andra verk, som svenska Éva Mags alltid mycket fysiskt påtagliga skulpturer och amerikanska Theaster Gates idogt arbetande keramikverkstad ”The soul manufacturing corporation”, bygger på samma pågående och förändras och byggs ut med utställningens gång.
Den legendariska textilkonstnären Sheila Hicks och Andreas Erikssons finstilta men mäktiga bonader, är andra höjdpunkter i en utställning som definitivt håller för mer än ett besök.