Deras senaste album Plast släpptes 1995 som berörde ämnen som att gå i sköna skor, inte uppskatta polarens flickvän och hur man köper en saxofon i förorten. Alla låtar så svåra att sluta nynna på att de borde ha narkotikaklassas. Nu är de alltså tillbaka och dessutom albumaktuella.
Bandmedlemmen Gurra G ska ha kommenterat bandets tillfälliga återförening 2010 med att ”man ska låta liket vara” och valde att inte delta. Denna gång är Just D fulltaligt och tycks ha återuppstått likt ett albumaktuellt Frankensteins monster. Nyheten om återföreningen slog även ned som en blixt från klar himmel, men slog det gnistor om uppträdandet?
Tja, det blir i alla fall genast klart att Just D har blivit hårdare med åren. Nya och gamla låtar kommer med toner som mera osar härdad metall än mysgung. Iklädda masker värdiga seriemördare brakar de igång med en tyngre remix av ”Vart tog den söta lilla flickan vägen?” som via lånade bitar från Cypres hill glider över till ytterligare en tung kompott av diverse Just D klassiker. En lovande rivstart.
Maskerna slängs sedan och ersätts med en större dos spelglädje som smittar ohämmat. Lite ironiskt så hoppar vi alla ikapp till klassikern Relalalaxa innan ett lekfullt vattenkrig bryter ut mellan publiken och bandet.
Hur det var att se dem live under början nittiotalet kan jag inte svara på. Jag var då fullt upptagen med att balansera på min pappas axlar och sjunga med till Mora träsks Tigerjakt a la ”Vi kan inte gå runt det, vi måste gå igenom det”. Men majoriteten här tycks ha vuxit upp med Just D och festar på ordentligt till nostalgilåtar som 87-87.
Just D går även rask igenom större delen av sina gamla godingar för att till och från slinka in en låt från deras nya album i låtrepertoaren. Men varje gång det händer så får jag känslan av att de inte riktigt vågar framföra låten ordentligt, utan mest skummar igenom den.
Det kan inte vara lätt att framföra nytt material efter tjugo år, men jag känner samtidigt att deras nya singel ”3 män I N Låt” inte riktigt står sig mot deras äldre låtar. Den tycks menad som en peppig ”vi är tillbaka- låt”. Men texter som ”vi jobbar ihop vi hjälps åt, tre män i en låt, tre åror en båt.”, är inte alls lika lekfull eller nynnbar som deras gamla singlar och lämnar mig med en känsla av ”var det allt?”
Samma känsla infinner sig även när Just D kliver av scenen redan efter fyrtio minuter. Publiken klappar och hejar på en stund- som sig bör, men extranumret uteblir.