Samfundet De Nios litterära kalender 2024.
Antologi
Samfundet De Nios litterära kalender 2024
Red. Magnus Halldin
Norstedts
Jag skulle ljuga om jag påstod att Samfundet De Nios årliga kalender är ett av mitt bästa vårtecken. I år har boken dock ett för mig personligen oemotståndligt dragplåster: en tidigare opublicerad berättelse av den finlandssvenske författaren Willy Kyrklund (1921–2009). Kyrklund lämnade Finland för Sverige redan som ung. Han kom till Uppsala i slutet 1970-talet och blev kvar fram till sin död.
"Prinsessan som älskade livet" är en på alla sätt urusel saga, men så är den också ett ungdomsverk, skriven 1942 av en mycket ung författare. Bibliotekarien Daniela Floman, som i åratal har skrivit på en biografi över Kyrklund – varför blir den aldrig färdig? – väljer dock att se sagan som en föregångare till "Solange" (1951), som ofta brukar kallas Kyrklunds mest lättillgängliga roman. Liksom i "Solange", skriver Floman, möter man "en frihetslängtande ung kvinna i en förstelnad värld utan tideräkning". Förebilden var Kyrklunds första fru, Birgitta Ekwall. Flomans kommentar till sagan är också en inblick i den unge Kyrklunds liv, vilket får läsaren att längta efter biografin.
De Nios Uppsalakoppling är så klart bekant. Det var Lotten von Kraemer som i sitt testamente instiftade den lilla akademien, som trots sin hemvist i Stockholm årligen förlägger att av sina sammanträden till Uppsala och besöker instiftarens grav på Gamla kyrkogården. Jämfört med den över hundraåriga akademien är kalendern ett relativt nytt påfund. I år kan man glädja sig åt flertalet bidrag av eller om författare med lokal anknytning. Ledamoten och Uppsalabon, den alltid lika läsvärde litteraturvetaren och biografen Johan Svedjedal, bidrar med en utmärkt essä om Gustaf Fröding som vinterdiktare. Poeten Kennet Klemets, född i Gottröra med sedan länge bosatt i Göteborg, bidrar med tre nyskrivna dikter. Peter Fröberg Idling har grävt i Sigtunastiftelsens omfattande arkiv – och hittat guld.
Årets kalender framstår onekligen som pigg även om vissa bidrag känns som väntjänster. Som sådan skulle kalendern dock må utomordentligt bra av ett vandrande redaktörskap. Magnus Halldin tycks dock ha parkerat sig på stolen. För övrigt föreslår jag att överskottet från årets kalender går till Daniela Floman, så att hon kan ta tjänstledigt och avsluta sin biografi över Willy Kyrklund.