Fullt ös med få nyanser

I en värld i exil spelar tolken en livsviktig roll. Så även på teaterns tilja, om än mer symboliskt. Som en missförståndens projektionsyta rör sig tolken vanskligt mellan fars och fördjupning, mellan fjäderlätt och avgrundsdjupt.

I Sverigepremiären av Diktatorsfruar, efter tyska Theresia Walsers pjäs, spelar Anders Bergs tolk på sätt och vis den viktigaste rollen. Hans uppgift är att bygga broar mellan tre ökända diktatorsfruar i färd att filmatiseras i Hollywood. Nu står de inför ett första möte med pressen.

Filippinernas Imelda Marcos (Gunilla Röör) speglar sig i skor och skottsäkra bh:s. Hon är cynikern som mäter livets betydelse i attentat och föreställer sig sitt liv som en opera, med all dess skönhet, på liv och död. Tunisiens Leïla Ben Ali (Lolo Elwin), i branta pumps, är självutnämnd drottning av Kartago men i kollegans ögon en barbarisk beduinslampa. Den dåliga smaken och bristen på bildning lyser igenom. ”Jag är som ni, jag älskar äpplen”, säger hon, i en desperat vädjan till folket. DDR:s Margot Honecker (Chatarina Larsson) gör förstås entré utan paljetter och glamour, men inte utan galghumor. Hon ser sig själv som en idé som inte kan avbildas och hennes döde man kommer snart att behövas igen.

Från svassande äreräddning, till försvar för den egna livsföringen, till ren förhävelse. Kostym och accessoarer inbjuder till excess men Camilla Thulins garderob håller snarare tillbaka än karikerar.

Fruarna talar olika och förbi varandra, förblindade av sin egen belägenhet. Tolken försöker avstyra en kulturdiplomatisk katastrof, men han är också en synnerligen illojal berättare som efter hand låter den egna indignationen ta över. Till sist uttrycker han folkets röst bland dessa totalitarismens fullblodiga medlöpare - fashionistas, shopaholics och världsfrånvända i en ohelig röra.

Men även ur dessa munnar hörs skarpa replikskiften.

Imelda: För min del får man gärna märka att skådespelerskan som ska spela mig inte klarar uppgiften. […] Som ett gapande tomrum av otillräcklighet.

Leïla: Avgrunder!

Imelda: Världar!

Röör gör Imelda mellan megalomani och blixtrande självinsikt, alldeles underbar när hon skrevar sig fram, svettas, kråmar sig, förargas över bristen på paradblommor.

Regissören Sunil Munshi öser på mer än han finlirar, med följd att vissa nyanser tycks landa sämre. Å andra sidan skulle nog ett allvarligare närmande onödigt förta burlesken.

I slutnumret övergår den eftersökta operan så i tvättäkta tvålopera, en sista geopolitisk kraftmätning under bältet. Skönheten blir det inte mycket av.

Har man dittills inte livats upp av den intelligenta texten, förmedlad av skådespelare i fin form, går det lika bra att roas av färska kroppsvätskor eller det förflutnas kremerade aska på makaber irrfärd.