Om det är något som förenar 2018 års fem Thomsonstipendiater så är det paradoxalt nog deras inbördes stora olikheter. Det betyder i klartext att det är fem mycket självständiga och individuellt olika konstnärskap som nu framträder med sin gemensamma utställning på Uppsala konstmuseum. Gemensamt gäller för dem alla att de i likhet med tidigare års stipendiater valts av en kringresande granskande jury som fastnat för just deras bidrag till dagens konstliv.
Det var vid konstnären Anna-Lisa Thomsons bortgång som stiftelsen bildades, vars viktigaste uppgift är att välja unga elever vid masterklasserna på landets konsthögskolor och uppmärksamma och stimulera deras blivande konstnärskap genom ett stipendium och en gemensam utställning. Det första stipendiet delades ut 1955. Årets stipendiater får utöver utställningen 60 000 kronor var.
Det är alltså mångfalden i tekniker och uttryck som gör årets stipendiatutställning så speciell. Inte minst förstärker den bilden av hur fritt och okonventionellt som dagens unga konstnärer arbetar. Informationstexten till utställningen poängterar de fem konstnärernas uttalade intresse för naturens villkor och samtidigt deras fria val av tekniker. Och det är just de olika sätten att förvalta de konstnärliga uppdragen som imponerar.
En av de fem har valt att skulptera i aluminiumfolie vars vibrerande ljud skapas genom en intill det golvtäckande verket placerad fläkt. Verket har sin bakgrund i en animation där binas rörelser skriver in linjer och volymer samtidigt som hela kombinationen blir ett mementum om naturens utsatthet; ett verk som placerar sig mitt i tiden med dess akuta miljöproblem. Konstnären är Jonna Hägg från konsthögskolan i Malmö, och hennes arbete utgör ett veritabelt kraftcentrum i utställningen, inte minst genom det okonventionella materialvalet.
Anna Engver från Kungliga konsthögskolan i Stockholm visar ett mångskiktat, originellt och komplext måleri där tekniken är kol; en teckningskonst som nära nog har skulpturala kvaliteter i sin strävan efter att bevara och minnas.
Från Valand vid Göteborgs universitet kommer Katxere Medina, som svarar för utställningens mångfacetterade videoverk där dokumentation blandas med fiktion i ambitionen att skildra heta frågor som invandring och genus. Medinas verk intar utställningsrummet på ett både självklart och medvetet utagerande sätt.
Helt annorlunda är Micaela Cignozzis måleri som med ett i sammanhanget både självständigt och modig val närmar sig opkonstens estetik i sitt arbete med geometri. Tankarna går till en nestor som Bridget Riley vid mötet med Cignozzis måleri. Att i dagens konstvärld ha djärvhet nog att använda sig av färg och form utan andra konceptuella syften vittnar om en konstnärlig mognad som imponerar. Cignozzi har fått sin utbildning vid konsthögskolan i Umeå.
Konstfack i Stockholm är Lourdes Gonzalez Osnayas utbildningsinstitution. Konstnären har mexikanska rötter, och i oväntade materialval delger hon utställningsbesökaren minnen och erfarenheter från den mexikanska kulturen i form av sorgeritualer. Precis som de övriga utvalda konstnärerna förtjänar hon sitt stipendium inte minst för det ovanligt frimodiga sätt med vilket hon presenterar sin konst med odogmatiska materialval.
Anna-Lisa Thomsonstipendiet har med andra ord även denna gång tilldelats fem intressanta och lovande unga konstnärskap.