Att Barbro Lindgren har satt punkt för sina Glömmingeböcker känns snopet och jag förlåter henne aldrig. De hade blivit något att räkna med och att glädja sig åt. Likt barndomens Kalle Anka & C:o som varje fredag låg och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Att de nu samlas i en tjock volym är en klen tröst. Men det är likväl en tröst, och för alla som har missat böckerna – som i över tio års tid har smugits ut i skuggan av alla "stora och viktiga böcker", vilka i dag är fullständigt bortglömda – en chans att ta del av underbara ting.
Glömmingeböckerna handlar om Barbro Lindgren – Almapristagare, legendarisk barnboksförfattare, poet vars dikter ständigt citeras i dödsannonser – och hennes ensamma tillvaro på en gård i Glömminge på Öland. Läsaren möter en sjuttioplussare som har avslutat sitt egentliga liv, för att citera Lindgren själv, som tar promenader, åker till Köpstan och provianterar, somnar om efter frukost i sängen, som läser och ser på teve. Men egentligen handlar de om allas vår stund på jorden, om de stora frågorna och de små.
Man kan kalla dem dagböcker, men de är motsatsen till alla instagramflöden om prånglas ut i bokform. (Samlade utgör de nio Glömmingeböckerna lika många sidor som volym sex och sju av Ulf Lundells pågående dagbok.) En tvilling finns i Bodil Malmstens Finistère-böcker. De var på modet för några år sedan – platsböckerna. Sedan ändrades modet. Vad hände till exempel med Ola Klippviks Vikbodagböcker?
"Vad är det som gör att man läser Barbro Lindgrens Glömmingeböcker med sådan glädje och lättnad?" frågar sig litteraturkritikern Michel Ekman i förordet till "Dagar i Glömminge". Humorn blir svaret – men också Lindgrens obönhörliga vilja att säga som det är: "Det bästa av allt är ändå att ta en sömntablett och gå och lägga sig på kvällen." Jag kommer att tänka på allas vår kändisbakteriolog Agnes Wold. Hon är Lindgren är lika frispråkiga och chosefria och de har nära till ett skratt som kanske är ett hånskratt.
Barbro Lindgren umgås med vänner och grannar, ibland med barn och barnbarn samt med gamla döda författare och filosofer: Aristoteles, Montaigne, Schopenhauer och så klart älsklingen Fernando Pessoa. Om du behöver ledsagas genom Pessoas mästerverk "Orons bok", vänd dig då i första hand till Lindgren. Men främst umgås hon med djuren – Moster och Elsa och alla de andra katterna, fåglarna, insekterna och förstås hunden Mimmi, hennes ständiga lilla kamrat. "Vem bestämmer att djur är mindre värda än människor?" Hos Lindgren är djuren våra jämlikar, människan är bara ytterligare ett djur. Och det handlar inte bara om människans kärlek till djuren, utan också om djurens kärlek till människan: "Då och då öppnar hon [Mimmi] ögonen med de bruna runda ögonbrynen, och när hon ser att jag är här stänger hon dem igen."
I Glömmingeböckerna kan man få en fantastisk vän som man aldrig kommer att träffa. Barbro Lindgren genomskådar i böckerna livet genom att förundras över det liksom ett barn. Det är kanske det största en människa kan göra. Hon visar hur njutbar ensamheten kan vara och vilket rikt liv man kan få om man är sig själv nog – och älskar djuren. Jag överdrev en smula tidigare i den här texten – självklart förlåter jag Lindgren för att hon har satt punkt. Men jag kommer att sakna promenaderna till Fäholmen.