Freddy inte läskig

Produktionsbolaget Platinum Dunes har specialiserat sig på remakes av klassiska skräckisar: av bolagets åtta långfilmer är fem nyinspelningar och en är en prequel (till Motorsågsmassakern). Att de nästa år ger sig på Hitchcocks Fåglarna väcker viss förskräckelse ? å andra sidan görs huvudrollen där av Naomi Watts, vilket låter som om det innebär att bolaget frångår casting-konceptet snygga tonåringar utan karaktär.

Platinum Dunes version av Terror på Elm Street är full av snygga tonåringar utan karaktär, som i och för sig blir allt färre allt eftersom. Grundhistorien (och flera scener) är densamma som i originalet: världens värsta curlingföräldrar bränner barnamördaren Freddy Krueger levande hellre än att låta sina barn vittna i rättssalen. Många år senare dyker Freddy upp i deras drömmar, med rödgrönrandig tröja och en knivförsedd handske. Dör de i drömmen så dör de på riktigt, så receptet på överlevnad är att hålla sig vaken.

Sömnlösheten övergår snart i att de börjar ta sig ofrivilliga vakentupplurar vilket ger manusförfattarna möjlighet att låta Freddy dyka upp oannonserat ungefär var tredje minut. För att anknyta till Hitchcock igen: här finns mängder av surprise, men knappt något av suspense.
Det största problemet är ändå att Freddy själv varken är läskig eller rolig. Det är ju annars det som gör honom unik bland filmiska seriemördare, hans glada sadism. Jackie Earle Haley har givit honom en skrovlig, monoton röst som gör att alla manusets oneliners faller platt. Dessutom skrockar han ? och det borde vara första lektionen på monsterskådespelarutbildningen: låt aldrig som häxan i Hans och Greta.