Som så många artister träffades folkmusikgruppen Fränder hårt av corona-pandemin. De skulle just tillsammans med en annan grupp inleda en lång turné när pandemin satte stopp. Sedan dess har det inte blivit några publikframträdanden alls - förrän nu, när Musik i Uppland sponsrar deras turné till sju lyckliga uppländska orter. Jag hörde dem i Östhammars nya fina kulturhus och fick en jättetrevlig kväll tillsammans med dem.
Fränder har sedan gruppen grundades 2015 etablerat sig som en drivande och nyskapande kraft inom folkmusiken i Uppsalaregionen. Den är stadigt förankrad i den svenska traditionen med dess harmonier och melodier men bearbetningarna är påverkade av modern musik och även av många andra kulturer, jag tycker mig t ex höra stråk av irländsk musik. Estnisk folkmusik är en annan inspirationskälla. Programmet växlar mellan lyriska ballader och energiska låtar som framförs med varm inlevelse. Det är så bra och man blir glad av att lyssna.
Naturen är alltid närvarande i Fränders musik. En instrumental vandring med bara flöjt, fiol och bas över den vidsträckta myrmarken på Blaikfjället (nära Vilhelmina) blir en nästan andlig upplevelse av orörd natur. Barndomsminnen av lekar på Kung Björns hög i Håga gestaltas i en polska för mungiga med flera instrument, där den markerade rytmen och instrumentens avancerade samspel ger fina effekter. Instrumenteringen är viktig för det speciella sound som gruppen har. Daniel Dluzewskis bas är specialbyggd för honom med en femte sträng stämd i C tillagd ovanför de andra. Den är också mindre än en vanlig bas. Gabbi Dluzewski spelar mandola som har ett litet vassare ljud än gitarren. Det ger en särskild karaktär åt ”Vabadus” (frihet) där violin och mandola spelar pizzicato. Den sparsmakade musiken ger en subtil relief till den högstämda sångtexten om den sköra friheten, som det estniska folket kunnat njuta av i bara 30 år.
Avslutningsnumret Evigt regn, framfört i ursinnig 3/8-takt, uttrycker engagemang och oro över klimatkrisen och dess verkningar. Extranumret, intagande och avskalat framfört a capella för fyra röster, var en dryckesvisa med tidens snabba flykt som tema. Den blev ett fint och allvarligt memento och komplement till föregående stycke: Drick frände och vän! Kanske får vi aldrig ses igen.