En mÀrklig skapelse som rÀddas av det dyra bildsprÄket

Ayn Rand-vibbar nÀr Francis Ford Coppola lÀgger hundratals miljoner av sina egna pengar pÄ att göra Ärets mest galna film.

Adam Driver spelar arkitekten Cesar Catilina som vill Äteruppbygga New York City efter att en katastrof har ödelagt staden.

Adam Driver spelar arkitekten Cesar Catilina som vill Äteruppbygga New York City efter att en katastrof har ödelagt staden.

Foto: Lionsgate /Njutafilms

Recension2024-09-26 11:00
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Drama

Titel: Megalopolis
Visas pÄ: Filmstaden, Fyrisbiografen
I rollerna: Adam Driver, Nathalie Emmanuel, Aubrey Plaza
Regi: Francis Ford Coppola
Speltid: 138 min
Betyg: 2

Hur ofta tĂ€nker du pĂ„ romarriket? Det visar sig att Francis Ford Coppola tĂ€nkt vĂ€ldigt mycket pĂ„ det. I över 40 Ă„r har han ruvat pĂ„ sitt drömprojekt som nu till slut har förverkligats. ”Megalopolis” presenteras som en fabel dĂ€r vi fĂ„r följa maktkampen mellan idealistiska arkitekten Cesar Catilina (Adam Driver) och konservativa borgmĂ€staren Cicero (Giancarlo Esposito) i Nya Rom, en fantasirik blandning mellan dagens New York och det antika Rom. Det Ă€r familjeintriger, dekadent överklass och Aubrey Plaza som golddiggern Wow Platinum. 

Ingenting Ă€r subtilt i ”Megalopolis”. HĂ€r behövs inga lĂ€sglasögon för att uppfatta de tankegĂ„ngar Francis Ford Coppola uppenbart kĂ€nner starkt behov av att lufta. MĂ€nniskor har inte dialoger i hans film, de hĂ„ller tal. Alla karaktĂ€rer Ă€r metaforer för olika ideologier och idĂ©er. Det Ă€r som en Ayn Rand-roman utan objektivismen. Francis har nĂ„got han vill sĂ€ga och han har spenderat över 120 miljoner av sina egna vingĂ„rdsdollar pĂ„ att finansiera sitt budskap till mĂ€nskligheten. FrĂ„gan Ă€r bara hur mĂ„nga som kommer ta honom pĂ„ allvar – för det hĂ€r var en röra. En oerhört fascinerande röra mĂ„hĂ€nda.

undefined
Journalisten Wow Platinum (Aubrey Plaza) smider egna planer pÄ att komma Ät makten i staden.

I en scen pratar tvĂ„ karaktĂ€rer plötsligt latin med varandra. I en annan slĂ€nger nĂ„gon ur sig tre Marcus Aurelius-citat pĂ„ raken. Att publiken i Cannes efter premiĂ€rvisningen i vĂ„ras var förbluffade Ă€r fullt förstĂ„eligt. För vad Ă€r det vi fĂ„r se? Det Ă€r en film sĂ„ passionerad och sĂ„ renhjĂ€rtad att den tappar epitetet pretentiös. Det Ă€r för naivt. VisionĂ€rt ger ”Megalopolis” dig dĂ„ndimpen. Vissa scener och bilder Ă€r sĂ„ fantasifullt snygga att de fĂ„r en att helt tappa andan eller uppfyllas av ren kreativitetseufori, men utan det dyra bildsprĂ„ket skulle ”Megalopolis” utan tvekan hamna i samma kultfilmsklubb som ”The Room” eller valfri Neil Breen-rulle.

”Megalopolis” Ă€r ett unikum. Det betyder inte att den Ă€r bra, oftast Ă€r den mest konstig och rĂ€tt seg, men den Ă€r aldrig ointressant. Det Ă€r som en studentfilm med en budget pĂ„ 1,2 miljarder kronor dĂ€r en 85-Ă„rig Francis Ford Coppola utan nĂ„gra restriktioner fĂ„tt sĂ€ga och visa exakt det han vill. I slutĂ€ndan uppskattar jag dock mer att den existerar Ă€n jag gjorde att sitta mig igenom filmen.