Journalisten Wow Platinum (Aubrey Plaza) smider egna planer på att komma åt makten i staden.
Drama
Titel: Megalopolis
Visas på: Filmstaden, Fyrisbiografen
I rollerna: Adam Driver, Nathalie Emmanuel, Aubrey Plaza
Regi: Francis Ford Coppola
Speltid: 138 min
Betyg: 2
Hur ofta tänker du på romarriket? Det visar sig att Francis Ford Coppola tänkt väldigt mycket på det. I över 40 år har han ruvat på sitt drömprojekt som nu till slut har förverkligats. ”Megalopolis” presenteras som en fabel där vi får följa maktkampen mellan idealistiska arkitekten Cesar Catilina (Adam Driver) och konservativa borgmästaren Cicero (Giancarlo Esposito) i Nya Rom, en fantasirik blandning mellan dagens New York och det antika Rom. Det är familjeintriger, dekadent överklass och Aubrey Plaza som golddiggern Wow Platinum.
Ingenting är subtilt i ”Megalopolis”. Här behövs inga läsglasögon för att uppfatta de tankegångar Francis Ford Coppola uppenbart känner starkt behov av att lufta. Människor har inte dialoger i hans film, de håller tal. Alla karaktärer är metaforer för olika ideologier och idéer. Det är som en Ayn Rand-roman utan objektivismen. Francis har något han vill säga och han har spenderat över 120 miljoner av sina egna vingårdsdollar på att finansiera sitt budskap till mänskligheten. Frågan är bara hur många som kommer ta honom på allvar – för det här var en röra. En oerhört fascinerande röra måhända.
I en scen pratar två karaktärer plötsligt latin med varandra. I en annan slänger någon ur sig tre Marcus Aurelius-citat på raken. Att publiken i Cannes efter premiärvisningen i våras var förbluffade är fullt förståeligt. För vad är det vi får se? Det är en film så passionerad och så renhjärtad att den tappar epitetet pretentiös. Det är för naivt. Visionärt ger ”Megalopolis” dig dåndimpen. Vissa scener och bilder är så fantasifullt snygga att de får en att helt tappa andan eller uppfyllas av ren kreativitetseufori, men utan det dyra bildspråket skulle ”Megalopolis” utan tvekan hamna i samma kultfilmsklubb som ”The Room” eller valfri Neil Breen-rulle.
”Megalopolis” är ett unikum. Det betyder inte att den är bra, oftast är den mest konstig och rätt seg, men den är aldrig ointressant. Det är som en studentfilm med en budget på 1,2 miljarder kronor där en 85-årig Francis Ford Coppola utan några restriktioner fått säga och visa exakt det han vill. I slutändan uppskattar jag dock mer att den existerar än jag gjorde att sitta mig igenom filmen.