Scenkonst
Flickan med svavelstickorna
Koreografi och regi: Benke Rydman
Medverkande: Ester Boukarta/Klara Lans, Lolo Elwin, Emelie Falk, Emelie Garbers, Daniel Koivunen, Bashkim Neziraj, Shirin Golchin, Amelis Riquelme Nicoletti, Simon Rodriguez, Natalie Sundelin.
Uppsala stadsteater, stora scenen
En av H.C Andersens mest sorgliga sagor är "Flickan med svavelstickorna". Berättelsens stackars barfotabarn vågar inte gå hem förrän hon sålt sina svavelstickor. Men när ingen vill köpa så tänder hon dem. I glimtarna ser hon scener från andras liv.
I Benke Rydmans nytolkning har han förlagt sagans fragmentariska handling till vår lite gråa samtid.
En man på ett boende, gestaltad av Rydmans ständige fantastiska solist Daniel Koivunen, får möta hur många nya vårdare som helst medan han krampaktigt försöker uttrycka sig med pensel på ett block. En afghansk flyktingpojke knycklas bokstavligen ihop under Invandrarverkets alla regler. Några elever följer en digital lektion vars innehåll blir stereotypiskt upprepande, med mera.
Den visuellt spännande scenografin laborerar med vad vi kan uppfatta. Fonden består av abstrakta geometriska fält som krymps, vidgas och ändrar form. Kanske ser vi en genomskärning av ett varuhus eller ett bostadshus med trappor. Människor i stela masker rusar upp och ner i trapporna i vardaglig monotoni. Ibland hamnar någons händer eller fötter i fokus. Men ingen av dem tycks se flickan som försöker sälja svavelstickor.
Utan maskerna berättar skådepelare och dansare i en samspelt ensemble sina historier om ensamhet. Texterna är baserade på nyligen gjorda intervjuer och vardagsrealismen blir ibland lite platt. Bäst är när berättarens rörelser har koreografi, eller när hen enbart dansar. Det blir mer intressant, ger extra dimensioner.
Föreställningen är inte särskilt barnanpassad, man bör nog vara i minst mellanstadieåldern för att få behållning av den. Rydman är en av Sveriges mest intressanta koreografer och det är en fjäder i hatten för Uppsala stadsteater att ha engagerat honom för ett originalverk. Men det är inte det bästa eller mest livsbejakande han har gjort, sorgen i stoffet tynger.
I glimtar sprakar det dock till. Som när en trollkarl visar på fantasins förlösande möjligheter, liksom i dansduetten med en vadderad Batman och en hare. I surrealismen och leken bor hoppet. Och i dansen, förstås.