Förvuxen svensk tonÄring i klorna pÄ fransk psykopat

Ironisk sĂ„gning av fyrtiotalisterna paralyserade barnbarn – eller kort och gott en medioker roman? SvĂ„rt att greppa om man ska ta Uppsalabördiga Isabelle Bervenius nya bok "MĂ„nsjuk" pĂ„ allvar.

Isabelle Bervenius (född 1990) debuterade 2021 med boken "Ecstasy". Hon Àr uppvuxen i Uppsala men bor numera i Stockholm. "MÄnsjuk" Àr hennes andra roman.

Isabelle Bervenius (född 1990) debuterade 2021 med boken "Ecstasy". Hon Àr uppvuxen i Uppsala men bor numera i Stockholm. "MÄnsjuk" Àr hennes andra roman.

Foto: Joel Nilsson

Recension2024-02-23 11:44
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Roman

Isabelle Bervenius
MÄnsjuk
Bokförlaget Polaris

Isabelle Bervenius debuterade 2021 med romanen "Ecstasy". Hennes nya roman "MÄnsjuk" Àr fylld av kÀrleksjakt och död. Den har tempo och skicklig sprÄkbehandling. Och den handlar om unga, vackra mÀnniskor i en stad som gjord för dramatik, nÀmligen Paris.

Varför rycks man dĂ„ inte med? Jo, dĂ€rför att de dĂ€r mĂ€nniskorna aldrig kĂ€nns riktigt levande, utan mer som prototyper för en viss livsstil. DĂ€rför misstĂ€nker jag att "MĂ„nsjuk" Ă€r en uppgörelse med en generation som har satt den egna personen i centrum sĂ„ till den milda grad att den ingenting förstĂ„r av den övriga vĂ€rlden. Isabelle Bervenius romanfigurer har bara ett sĂ€tt att möta sorg, smĂ€rta och förlust: de sjappar. Antingen in i döden, in i festande, rus och droger – eller till Paris.

Bokens huvudperson, 31-Äriga stockholmskan Billie, beter sig som en tonÄring. Hon Äker till Paris pÄ sprÄkkurs som vore hon en gymnasist. Men egentligen struntar hon i kursen. Hon flyr. Förlusten av bÀsta vÀnnen har punkterat henne. Knappt har hon satt fötterna pÄ fransk mark förrÀn hon hamnar i armarna pÄ Florian, en psykotisk fransman som fiskar efter nÄgon som Àr rik och misstar Billie för en sÄdan.

Kusligt exakt skildrar Isabelle Bervenius hur förhÄllandet utvecklas. Inte ett ögonblick kÀnns det dock som kÀrlek, Àven om författaren anvÀnder den termen. Den oförmÄga att verkligen förstÄ och engagera sig i en annan varelse som romanens gestalter utstrÄlar, nÄr sin kulmen nÀr Florian ger Billie en utter. Hon gör stor sak av sin kÀrlek till djuret men bidrar genom sin brist pÄ insikt till att det svÀlter ihjÀl.

En fors av namn pÄ gator och museer och broar strömmar genom sidorna. Det ger inte lokalfÀrg utan tynger. Droppandet av menlös information om konstnÀrer som Kandinsky och Picasso kan dÀremot vara författarens sÀtt att rikta strÄlkastaren mot hur ytlig bildningen kan vara hos fyrtiotalisternas barnbarn.

Det Àr inte pratet om massagestavar, penisomfÄng och sexuella aktiviteter som brÀnner till i denna medelmÄttiga redovisning av vad personerna gör, utan det avsnitt dÀr Billie svimfÀrdig upptÀcker ohyra i madrassen. Plötsligt lever berÀttelsen av egen kraft och inte enbart som spegling av en paralyserad generation som har drivit individualismen till sin yttersta grÀns: total ensamhet.