Förvuxen svensk tonåring i klorna på fransk psykopat

Roman

Isabelle Bervenius
Månsjuk
Bokförlaget Polaris

Isabelle Bervenius debuterade 2021 med romanen "Ecstasy". Hennes nya roman "Månsjuk" är fylld av kärleksjakt och död. Den har tempo och skicklig språkbehandling. Och den handlar om unga, vackra människor i en stad som gjord för dramatik, nämligen Paris.

Varför rycks man då inte med? Jo, därför att de där människorna aldrig känns riktigt levande, utan mer som prototyper för en viss livsstil. Därför misstänker jag att "Månsjuk" är en uppgörelse med en generation som har satt den egna personen i centrum så till den milda grad att den ingenting förstår av den övriga världen. Isabelle Bervenius romanfigurer har bara ett sätt att möta sorg, smärta och förlust: de sjappar. Antingen in i döden, in i festande, rus och droger – eller till Paris.

Bokens huvudperson, 31-åriga stockholmskan Billie, beter sig som en tonåring. Hon åker till Paris på språkkurs som vore hon en gymnasist. Men egentligen struntar hon i kursen. Hon flyr. Förlusten av bästa vännen har punkterat henne. Knappt har hon satt fötterna på fransk mark förrän hon hamnar i armarna på Florian, en psykotisk fransman som fiskar efter någon som är rik och misstar Billie för en sådan.

Kusligt exakt skildrar Isabelle Bervenius hur förhållandet utvecklas. Inte ett ögonblick känns det dock som kärlek, även om författaren använder den termen. Den oförmåga att verkligen förstå och engagera sig i en annan varelse som romanens gestalter utstrålar, når sin kulmen när Florian ger Billie en utter. Hon gör stor sak av sin kärlek till djuret men bidrar genom sin brist på insikt till att det svälter ihjäl.

En fors av namn på gator och museer och broar strömmar genom sidorna. Det ger inte lokalfärg utan tynger. Droppandet av menlös information om konstnärer som Kandinsky och Picasso kan däremot vara författarens sätt att rikta strålkastaren mot hur ytlig bildningen kan vara hos fyrtiotalisternas barnbarn.

Det är inte pratet om massagestavar, penisomfång och sexuella aktiviteter som bränner till i denna medelmåttiga redovisning av vad personerna gör, utan det avsnitt där Billie svimfärdig upptäcker ohyra i madrassen. Plötsligt lever berättelsen av egen kraft och inte enbart som spegling av en paralyserad generation som har drivit individualismen till sin yttersta gräns: total ensamhet.