Jag önskar att Charlie Kaufman hade fått tag på det här manuset. I ”Eternal Sunshine of The Spotless Mind” visade han hur kärleken kan blottläggas när fysikens lagar ändras. Och inledningen till ”The Age of Adaline” är lovande.
Adaline Bowman (Blake Lively) föds i början av 1900-talet, men när hon träffas av blixten 29 år gammal flippar hennes DNA ur, och hon slutar att åldras. Hon blir inte en dag äldre, och så småningom frågar folk varför hennes dotter ser lika gammal ut som sin mamma. När FBI kommer för att ta prover, bestämmer sig Adaline för att flytta och byta identitet. Det kommer hon att fortsätta med var tionde år.
Liksom i ”The Time Traveller's Wife” förklaras en bisarr tidsförvriden åkomma som ett resultat av någon hittills okänd sjukdom, och tidsparadoxerna hade kunnat användas för att undersöka fascinerande aspekter av att leva tillsammans. Men precis som i ”The Time Traveller's Wife” (i alla fall filmen, boken är bättre) slösas upplägget bort i en smördrypande kärlekshistoria som smetas ut över bioduken. Blake Lively och Michiel Huisman (i rollen som Ellis Jones) är precis sådär vackra och friska som nyförälskade par ska vara. Efter halva filmen dyker Harrison Ford upp som en åldrande professor och levererar en rad av klyschor till det unga kärleksparet. Kärleken med stort K överlever så länge du är ärlig mot dig själv och följer ditt hjärta.
Det hela blir en lång, förutsägbar resa i snigelfart mot en lycklig kärlek. Det är synd, för när man tar sig friheten att experimentera med fysikens lagar, finns det möjlighet att borra sig ner i det vackra avgrundsdjup som är kärlek. Jag längtar som sagt efter Charlie Kaufman.