Med en mördare som covid-19 lös i världen, kan det kännas futtigt att skriva om enskilda i sammanhanget beskedliga brottslingar. Men de kan få den sociala distanseringen att glömmas för en stund. Och det finns en hel del av spännande läsning att glädjas åt.
Det är imponerande hur Jan Arnald, alias Arne Dahl, kan vara inne på sin tredje serie med samma eller rättare sagt, än mer, förfinade och höga nivå. Elva böcker om A-gruppen, fyra om Opcon-gruppen och nu fjärde delen om hårt prövade och avhoppade poliserna Sam Berger och Molly Blom. Främst kännetecknas Dahls berättande av det fantastiska språket, det finns ingen svensk författare i genren som slår honom i detta, en fröjd att läsa. Sedan är han en mästare på initierade intriger dessutom. Han hinner få med mycket av samhällsfrågor pre-corona också utan att det känns tvunget. Slutet antyder ytterligare en bok, härligt nog, och tydligen ska serien bli tv i engelsk tappning.
I romandebuterande Maria Grunds ”Dödssynden” namnges inte ön den utspelas på men indicierna pekar mot ett slags Gotland. En fjortonårig flicka hittas död i ett kalkbrott och kommissarie Sanna Berling hittar saker som länkar det som självmord avskrivna dödsfallet till andra dödsfall. Till slut har hon sju barn som är inblandade i den skickligt hopkomna och otäcka historien som griper tag ordentligt. Imponerande debut, men så har Maria Grund också en gedigen bakgrund och utbildning i manusskrivande.
Med de tre delarna ”Slutet på sommaren”, ”Höstdåd” och ”Vintereld” har Anders de la Motte skrivit in sig i eliten. Tyvärr blir jag lite besviken på hans avslutande årstidskvartett ”Våroffer”. Upplägget med ett ritualmord med barn inblandade som ligger en bra bit tillbaka, i slottsmiljö och med en kalleblomkvistande läkare som brottslösare känns alltför läckbergsk. Kanske leker författaren med schablonerna men det blir inte tillräckligt av vare sig pastisch eller spänning i berättelsen. Synd, jag gillade verkligen de föregående.
Klichéerna är många också när Carin Hjulström debuterar med en ”cozy crime” (ungefär mysdeckare) med namnet ”Bara ett litet mord”. Här kan man lättare förstå användandet av klassiska byggstenar, här närmast på nivå av 30-talsfilm. Det blir också ganska underhållande när en Dramatenaktris på dekis, hennes brorson och en driftig lokalpolis ska lösa mord, även här i delvis slottsmiljö. Kristina Appelqvist och Marianne Cedervall får se upp, här får de konkurrens.
Tina Frennstedt fick utmärkelsen ”Årets deckardebut 2019” för ”Cold Case: Försvunnen”: Hon har valt en lite annorlunda väg till inspiration då hon tar verkliga fall som grund. Så även i uppföljaren ”Cold Case: Väg 9”. Ett mord för femton år sedan blir återigen aktuellt för Tess Hjalmarsson och hennes oborstade kollega Marie Erling då ledtrådar i ett nytt fall leder bakåt. Välskrivet både i polisarbetet och personteckningen och inte minst miljöerna på Österlen och i Malmö.
Norge har sin ”påskekrimtradition” och jag kan tänka mig att många läste Geir Tangens ”Död mans tango”. Hans tidigare ”Maestro” och ”Ett krossat hjärta” hade berett vägen. Han kan sin genre och ha skriver själv att det inte är för att håna utan att hylla som han använder sig av så mycket av typiska ingredienser. Men han behärskar verktygen väl till en mycket underhållande berättelse där återigen journalisten Viljar och hårt prövade polisen Lotte samarbetar under galgen i den lilla staden Haugesund.
Norske Jørn Lier Horst har skrivit flera utmärkta böcker tidigare. Nu har han slagit sig ihop med likaledes välrenommerade Thomas Enger för att skriva en ny serie, med första ”Nollpunkt” just utkommen. I centrum står polisen Alexander Blixt och kändisbloggaren Emma Ramm. En lite ovanlig konstellation som bjuder en nyhetens behag en stund. Men som helhet verkar det som att de båda författarna är bättre på egen hand. Är det sentensen ”ju flera kockar…” som gäller här? Framtiden får utvisa.
Isländske Ragnar Jónasson fortsätter med det ödesmättade från debuten ”Mörkret” över ”ön” till nya ”Dimma”. Det är en mycket tragisk historia som berättas, från offer till utredande Hulda Hermannsdóttir. Lika viktigt som de inblandade människorna är det isländska landskapet som verkligen ger fond åt detta snudd på antika drama. De olika berättarperspektiven ställer det mesta på ända ovanpå det. Skickligt skriven och omöjlig att lägga ifrån sig.