Drama
Titel: Düsseldorf, Skåne
Visas på: Fyrsbiografen, Spegeln
I rollerna: Erik Svedberg-Zelman, Rebecca Plymholt, Anna Blomberg
Regi: Patrik Blomberg Book
Speltid: 94 min
Betyg: 4
Året är 1986 och ett par tonåriga synthare driver runt på Österlen. Nina (Rebecca Plymholt) drömmer om att bli fotograf och hennes pojkvän Fredrik (Erik Svedberg-Zelman) förbereder en spelning med sitt band. Fredriks musikaliska ambitioner krockar dock med en låg självkänsla som bara Depeche Mode, Front 242 och Kraftwerk kan lindra – och som blir ännu lägre i de scener när han träffar sina misslyckade föräldrar.
Långfilmsdebuterande manusförfattaren och regissören Patrik Blomberg Book har gjort den första filmen om den insomnade svenska synthkulturen, och han fångar med bravur känslan av utanförskap i ett provinsiellt Sverige på 1980-talet. Men det är också ett tidlöst tema. Trots att året nu är 2024 är det fortfarande uppfriskande och ovanligt med en huvudperson som hatar fotboll och hårdrock.
Berättelsens hjärta är relationen mellan Nina och Fredrik och när hon kommer in på en prestigefylld fotoskola i Stockholm blir han sårad och startar ett bråk som får henne att göra slut. Men kanske kan han använda musiken som terapi och komma ifrån sina känslor av underlägsenhet (Nina kommer från en välbärgad kärnfamilj) och vinna tillbaka Nina? Fest och svartsjuka gör dock allt stökigare.
Patrik Blomberg Book fångar hur den förkrossande längtan känns efter ett avslutat förhållande med Fredriks kedjerökande ensamhet. Han förlorar sig i musiken eller cyklar omkring till tonerna av industriella trummaskiner mot den vackra fonden av en ödslig skånsk landsbygd. Blomberg Book är själv synthare och har skrivit filmens originalmusik. "Düsseldorf, Skåne" är delvis baserad på hans egen tonårstid.
Filmen har med andra ord en autenticitet som inte går att ta miste på, och den bärs upp med precis rätt skådespelare. Erik Svedberg-Zelman och Rebecca Plymholt har – som det heter – förstått uppgiften. Båda ser hemma ut i 1980-talets skånska synthscen med sina svarta luggar och generösa kajalsminkning.
Tidsandan gestaltas på ett mycket obrytt sätt och utan att Patrik Blomberg Book slår publiken i huvudet med för mycket nostalgi. Men en och annan referens för mycket blir det ändå till tidningen "Okej".