Vi befinner oss i en tid när många av oss ställer frågor om framtiden. Uppgivet hör vi ett eko av det förflutna.
”vad ska det bli av oss?
vi ältar våra eftermälen”
Uppsalapoeten Magnus Ringgrens nyutkomna diktsamling ”Träblåsare” bär på frågor om framtid och dåtid. En nyårsfest med sprakande raketer och rädda hundar. Det nya skålas in samtidigt som knivarna slipas.
”Träblåsare” har en ton av ett bokslut. Tiden sluter sig. På nedervåningen spelar en grammofon gamla lp-skivor, däruppe knarrar korgstolarna som ett prat för sig själva.
Tonen är ensam, vemodig och stillsamt sorgset. En dialog med en inre värld som minns ett liv omgiven av naturen, träden, människorna och stadslivet. En ständig rörelse mellan Uppsalamiljöer och Gotland. Något som kommer till ro:
”Jag har slutat spara lådor för kommande flyttar,
jag kommer aldrig att flytta mer. Jag drar morakniven
ur min barndoms stela läderslida och petar lite
i mörkret, missmodet, obändigheten,
i vilja och önskningar. Jag spetsar den vällande
musiken som ständigt strömmar ur högtalarna
medan den talar om sin snara död; i sluttakten växer
en skärande ton från en sordinerad fiol.”
Denna genomträngande ton ljuder genom hela diktsamlingen och försätter läsaren i ett tillstånd av trans där poesins inneboende vaghet växer till starka känslor. ”Träblåsare” är som delar av ett stort musikstycke, som satserna i en konsert med teman som återkommer och leker med bilderna. ”Vi mindes framtiden tillsammans” skriver Magnus Ringgren. Det är en tid som smälter samman. Bilderna är vackra. Kvinnan som gör gryning med kaffemuggen på vaxduken framför sig, leder till en intim nattvardsscen inför en värld som förändras. Och så en blinkning, kanske, till Bertil Malmberg:
”Vem läste oss? Vi räfsade samman tygresterna.
Det är ett gap här så stort att man bara anar”
Så är vi där igen i frågan vad ska det bli av oss? Vad hände med oss? Hur blev det så här? Och det är så här det blev. Det är ett stillsamt betraktande av tingen som börjar tala till läsaren och förklara hur allt hänger samman. Gap och mellanrum ”där man kan sticka in sitt språk och känna efter, vila eller väsnas”. Här finns också utrymmer för tvetydig humor och lekfullhet som då Magnus Ringgren i sin ”Glosbok” skriver: ”Skeppargatan seglade ingenstans”.
”Träblåsare” är en diktsamling som värmer och tröstar. Erbjuder läsaren ett drömskt tillstånd av ett höstlikt Gotland i en film av Ingmar Bergman. Det som inte blir förstått ger sig ändå till känna. Finns där, tryggt och tröstande:
”Vi stryker tankarna över håret och tröstar dem när de börjar gråta”.
Magnus Ringgren som allra bäst.