Kvällen inleddes med Victoria Borisova-Ollas ”Colours of Autumn” för stråkorkester, ett verk som målar höstens sprakande färger. Känslan som frammanades var lika mycket höstmörkrets ruskighet, med en bartóksk råhet i tonen och samma tonsättares karaktäristiska ”nattmusik”.
Stråkarna glödde likväl, inte minst i det svagare partiet där kusligheten nästan gick att ta på. Lite mer bett hade annars önskats. Men vilken stråksektion!
Att Clara Schumann komponerade sin pianokonsert mellan blott 13 och 16 års ålder är svårt att helt ta in – originell, variationsrik och djupt gripande som den är. Här återfinns, som i mycket av den tidiga romantiken, en spröd skönhet. Som ville musiken säga: himlen finns – men inget är skörare.
Några fler storskaliga kompositioner blev det inte, utan Clara höll sig därefter till det mindre formatet, i tidens tycke lämpligare för en kvinna. Och inte minst kom hon, som en av samtidens främsta pianister, att bli en förkämpe för maken Roberts och nära vännen Johannes Brahms musik. Ett stort avtryck gjorde hon också i utformandet av en mer eftertänksam, intellektuell pianistroll, i motsättning till det showigt virtuosa à la Liszt.
I Peter Friis Johansson har hon en sann arvtagare. Hans tolkning utmärktes av känslighet och genuint engagemang. Virtuost, givetvis, men inte för sakens skull.
Friis Johansson inledde med en varm plädering för Clara Schumanns musik, men sa även några tänkvärda ord om vår oroväckande samtid, så här två veckor efter Trumps chockseger. Nu mer än någonsin behövs konsten och dess förmåga att kommunicera och öppna upp oss för varandra och det andra, menade Friis Johansson. Att budskapet gick fram märktes tydligt av publikens starka applåder.
Kvällens symfoni stod Adolf Fredrik Lindblad för. Ett älskvärt verk i jublande C-dur, wienklassicism i naturromantisk skrud, som fick ett fint framförande under den unga dirigenten Emil Eliassons ledning. En lovande dirigent vi säkerligen kommer höra mer av.
I samband med konserten var det även stipendieutdelning av Håkan Parkmans minnesfond och Ivar Rodins Musikstipendiefond. Det första tilldelades Uppsala Blåsarsymfoniker, punkbandet Rotten Mind, tonsättaren Tebogo Monnakgotla och folkmusikern Sara Parkman. Det senare, vigt åt unga uppsalamusiker, gick till Linda Wallenthin, Oscar Johansson Werre, Johan Lång, Natasja Dluzewska, Olof Wallner, Maria Broberg och Klara Blomgren.
Mycket att glädjas åt alltså, trots senhöstens mörker och samtidens orosmoln.