Förnämligt besök av kvartett från Norge

Engegårdkvartetten gav i måndagens konsert visioner av glädje blandad med vemod - eller omvänt. Per A F Åberg fann deras tolkningar förnämliga.

Engegårdkvartetten besökte Kammarmusikföreningen på måndagen.

Engegårdkvartetten besökte Kammarmusikföreningen på måndagen.

Foto: Espen Mortensen

Recension2019-03-19 11:37
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kammarmusikföreningen har sannerligen inga problem att få stora artister att framträda på dess konserter. I måndags var den förnämliga Engegårdkvartetten, en av Norges allra främsta, på besök. Konserten upptog verk av Beethoven, Mustonen och Brahms som alla hade det gemensamt att de blandade glädje och vemod. Beethovens stråkkvartett op 18 nr 6 håller sig i de tre första satserna till ett för tiden typiskt romantiskt, melodiskt tonspråk med glada sångbara teman. Den fjärde, av kompositören försedd med epitetet "La Malinconia", dvs "Melankolin", är emellertid annorlunda. Satsen börjar allvarligt i tempo adagio, ytterst långsamt spelat av kvartetten. Det avlöses av ett snabbt och glatt tema som emellertid bokstavligen kör fast, tar ny fart och kör fast igen. Det glada temat slinker ständigt ur Beethovens grepp. Det är en påtaglig illustration till den tilltagande dövhet som fördystrade den senare delen av hans liv och gav upphov till det tungsinne som så väl hörs i musiken. Intrycket av vånda underströks av att violinerna ofta inte satte tonerna direkt utan glisserade upp till dem vilket gav det hela ett litet rufsigt intryck.

Olli Mustonen är en ung finländsk musiker som har gjort sig känd främst som pianist men som också komponerar för andra instrument. Hans stråkkvartett nr 1 var en spännande bekantskap. Den hade beställts av Engegårdkvartetten och uppförts år 2017 vid Lofotens Internasjonale Kammerfest (jo, det finns en sådan). Verket innehöll passionerade utbrott, dissonanser och energiskt malande likaväl som stilla, koralliknande partier. Två av satserna var försedda med beteckningen "quasi senza tempo" dvs "liksom utan tempo". Trots att en av den klassiska verkstrukturens grundstenar rubbades på detta sätt var kompositionens uppbyggnad ändå traditionell med teman som växlade mellan stämmorna och klanger som väntat - eller oväntat - uppstod i samverkan mellan instrumenten.

Efter den moderna traditionalisten Mustonen fick ärkeromantikern Brahms avsluta konserten. I hans musik hittar man ingen trygg vilopunkt. Den bjuder ena ögonblicket på glada melodier och ljusa klanger för att i nästa växla till upprördhet eller djupaste allvar. Så inleds också stråkkvartetten op 51 nr 2. Efter en andra sats som andas eftertanke och en dansant tredjesats förefaller verket vara på väg mot en ljus avslutning men det sista ackordet blir ändå ett mollackord.

Engegårdkvartettens fyra medlemmar tolkade förnämligt de motstridiga känslorna i kvällens verk. De ville också gärna spela ett extranummer "eftersom vi inte vet när vi kommer hit nästa gång" och gav oss så till avsked en mycket vacker melodi i folkton från Nordnorge.

Konsert