I relationsromaner skrivna av och för män finns en återkommande analys av den samtida mannen som fångad mellan maskulina (traditionella) och jämställda (moderna) ideal. Här finns ett implicit motsatsförhållande: för att bli omtyckt måste mannen göra avkall på sin nedärvda machismo, trots att just de karaktärsdragen är vad som gör honom attraktiv. Snälla killar får inga tjejer, typ. I sådana banor funderar jaget i David Qviströms ”Tio lektioner i manlighet” när han ombeds skriva en samling krönikor om sin egen könskategori. I processen tvingas han rannsaka sig själv och studera de relationer som av olika anledningar gått i stöpet, från den första förälskelsen till den senaste.
Att den begåvade journalisten David Qviström valt ett sådant grepp för sin romandebut är olyckligt av två skäl: dels för att analysen inte är ny och utgår ifrån den underliggande föreställningen om att alla män skulle dela gemensamma bevekelsegrunder, trots att många av de aspekter författaren berör lika gärna skulle kunna vara allmänmänskliga (det är exempelvis synd att ensamheten så ofta framställs som ett specifikt manligt problem); dels för att formen skymmer en historia som är desto mer läsvärd. I de partier där berättaren istället för att karikera den moderna mannen möter sitt tolvåriga jag finns en närhet och livfullhet som lyfter över självhjälpsprosan. Anledningen är naturligtvis att de kapitlen är skrivna utan att filtreras genom föreställda regler – berättelsen om det vuxna barnet porträtterar istället för att definiera, visar den sårbara människan i sin egen rätt istället för som en produkt av en föreställd schablon. Den handlar om en människa, inte om en man.