Poesi
Magnus William-Olsson
Koraxas tomb
Wahlström & Widstrand
Korpen kallades av Carl von Linné för Corvus corax. Tidigt om våren ser man dess ysterhet i luften, ibland flyger den på rygg och betraktar himlen. Vilket egentligen alla fåglar borde göra, befriade från jorden som de ändå är kunde de se upp mot sitt egentliga element.
"Koraxas tomb" heter Magnus William-Olssons nya diktsamling. Jag tror att titeln anvisar möjligheten att även det mest sinnliga och önskade har sin grav. Det är en bok där död och kärlek, ursäkta klichén, går hand i hand. Sällan har jag läst vackrare kärleksförklaringar i nutidspoesin (den skyr oftast ämnet), sällan har sorgesången över livets villkorlighet känts tyngre.
Saffran håller samman samlingen. En saffransfärgad bård i boksidornas nederkant och på omslaget. En lovsång till färgen och doften i en av de första dikterna – och i den allra sista: en saffransfärgad gryning som i "Iliaden".
Och då förstår ni också att Sapfo måste finnas med, hon som i sitt mest berömda fragment likställer förälskelsens stund med närheten till dödsögonblicket. Sapfo, kärleksdiktens antika underverk, ja hon som skrev om Acheron, dödsflodens lockelse.
Läsaren ställs inför en stor kunskap, djupt framskriven. Det antika arvet möter sorgen över ett barn, förlusten av en mor och minnet av en älskad som tog sitt liv. Kanske är all kärlekslyrik oundvikligen en sorgens sång, redan psalmdiktarna såg det så. Men få kan uttrycka sorgens kärlek med samma kraft som Magnus William-Olsson.