I en tid där dejtingsajter gräver guld och där singelhushållen stadigt ökar är det nog ingen slump att fascinationen för kärleken med stort K håller i sig. Tanken på att den rätte eller den rätta finns någonstans därute, och kanske rentav i närheten, har i decennier charmat biopubliken i romcoms som åttiotalets fejkorgasmklassiker ”När Harry mötte Sally”, Lone Scherfigs rapsodiskt berättade ”En dag” och inte minst i Richard Linklaters episka ”Bara en natt”-trilogi.
På samma tema spinner brittiskproducerade ”Love, Rosie”, baserad på den bästsäljande romanen ”Vid regnbågens slut” som passande nog ges ut på nytt med samma titel som filmen lagom till premiären. Dublinungdomarna Rosie (Lily Collins från ”Spegel spegel”) och Alex (Sam Claflin från ”Hunger games”-trilogin) har varit vänner ända sedan de möttes i första klass. I takt med att de växer upp kommer romantiska känslor in i bilden, men på tonåringars sätt är båda rädda för att ta första steget.
De smider dock planer om att studera tillsammans i Boston, hon för att lära sig driva hotell och han till läkare på Harvard med fett stipendium. Men lagom till skolavslutningen blir Rosie ofrivilligt gravid med sin skolbalsdejt och skjuter upp USA-resan för att först föda barnet och adoptera bort det. Vilket givetvis inte sker, då hon får hålla det bedårande lilla underverket i sina armar. Här finns en mer än skavande nymoralism, då ett potentiellt moderskap tillåts kullkasta alla Rosies planer på att utbilda sig. Men, att filmen utspelar sig på ett konservativt Irland där alla aborter utom de vid svår sjukdom är totalförbjudna, är förstås en förklaring så god som någon.
Att kalla ”Love, Rosie” för en färglös film vore fel. Här maxas alla färgskalor, blingas alla miljöer och softas alla kameralinser till den grad att man snart börjar fundera på den där synundersökningen. Kanske har det ivriga bruket av mjukfokus också ett praktiskt syfte, då vi följer Rosie och Alex under tolv år av krossade relationer och småbarnsår men utan den minsta lilla bekymmersrynka.
Bitvis har filmen mer look av reklamfilm än av det romantiska drama den så gärna vill vara, och smäktande alternativt käckt pumpande musik smetar över varje tänkbar tyst minut. Till slut sitter man som publik mest och trampar otåligt i väntan på att Rosie och Alex äntligen ska få till det någon gång. Att som i ”Love, Rosie” göra ett tragikomiskt nummer av en kondom borttappad i de kvinnliga nedre regionerna får dock sägas tillhöra ett av filmens bättre ögonblick.