När Trygve Lie avgick som generalsekreterare för FN 1952 visade det sig mycket svårt att hitta en efterträdare som kunde godtas av både USA och Sovjetunionen. Norrmannen Lie hade själv tvingats avgå på grund av spänningarna mellan stormakterna, vilket lade sordin på förhoppningarna om att det nybildade Förenta Nationerna kunde fungera som en stabiliserande maktfaktor efter andra världskriget.
Slutligen kastades ett oprövat namn fram: Dag Hammarskjöld, en i sammanhanget anonym svensk tjänsteman som under en period tjänstgjort som vice ordförande vid OEEC i Paris. Tack vare sin relativa okändhet och Sveriges neutrala ställning godtogs Hammarskjöld oväntat av Sovjet och flyttades snabbt fram i processen. Snart hade den intellektuelle, litteraturintresserade ekonomen stigit fram som den slutlige kandidaten till vad hans företrädare kallade "världens omöjligaste jobb". I april 1953 tillträdde Hammarskjöld som generalsekreterare för FN, en omvälvande karriärsväng för en man som vant sig vid tanken på en framtid inom svensk statsförvaltning.
Världssamfundet sökte efter en foglig byråkrat men fick i Dag Hammarskjöld en generalsekreterare som nyttjade kraften i sitt ämbete för att befästa och utvidga FN:s integritet. Under sin tid vid makten lade han grunden för en effektiv administration, skapade kanaler som gav de mindre nationerna en tydligare röst i generalförsamlingen och etablerade FN:s säkerhetsstyrka, de "blå baskrarna", som gav organisationen en möjlighet att intervenera direkt i konflikter.
I sin medlargärning var Dag Hammarskjöld outtröttlig: under flera internationella kriser lyckades han lösa upp till synes låsta situationer, och hans intellektuella, lugna person vann tycke hos så skilda gestalter som David Ben-Gurion, påve Pius XII och den kinesiske premiärministern Zhou Enlai. Hans tragiska och fram till i dag omtvistade död under resan till Ndola 1961 kan möjligtvis lastas på den nästintill naiva tron på diplomatins kraft: som ende generalsekreterare stupade han i tjänsten, på väg till en förhandling som vissa betraktade som hopplös.
I sin biografi, "Dag Hammarskjöld. Att bära världen" (Max Ström), fördjupar historikern och författaren Henrik Berggren bilden av statsmannen: tiden vid FN står i centrum, men en stor del av boken ägnas år studenten, fjällvandraren, poesiälskaren och vännen Hammarskjöld. Med hjälp av minnesanteckningarna från "Vägmärken", personliga brev och ett rikt bildmaterial (däribland många vackra fotografier från det tidiga 1900-talets Uppsala) försöker Berggren komma något närmre den blyge svensken; vad gjorde att just han klarade av det "omöjliga" generalsekreteraruppdraget? Vari låg hans skarpa begåvning?
Eventuella svar överlämnas till läsaren, men Berggren visar på hur Hammarskjölds dubbelnatur präglade hans gärning: å ena sidan den effektiva ämbetsmannen som likt sin fader, statsministern Hjalmar, strävade efter tjänstemannens neutralitet, å andra sidan den troende humanisten som var övertygad om människans godhet.
"Vårt århundrades främste statsman", kallade John F. Kennedy honom, och läsningen av Henrik Berggrens biografi påminner mig om det tomrum som Dag Hammarskjöld lämnade efter sig i världspolitiken. Det är svårt att inte tänka på de kriser som förblir olösta i vår tid: Hur skulle han agerat i Syrien? Inför flyktingkrisen? Det får vi naturligtvis aldrig veta, men det är svårt att tro att Dag Hammarskjöld skulle acceptera den passivitet och protektionism som präglar världssamfundets hantering av vår tids stora tragedier.