Det finns nog få saker som är svårare för en författare att förvärva än enkelhetens dygd. Att kunna fånga det undflyende och komplexa begrepp vi i brist på bättre ord kallar för livskänsla i så rena och klara bilder som möjligt, utan att bli banal, är sannerligen en konst. Tomas Tranströmer kan det. Bruno K. Öijer kan det. Öijer har i en intervju sagt att hans ambition är att ett barn, åtminstone rent ordmässigt, ska kunna begripa hans dikter. Ingenting ska stå i vägen för de glasklara bilder han vill förmedla.
I de tre diktsamlingar som föregått den nu aktuella ”Och natten viskade Annabel Lee” har Öijer renodlat och fulländat denna närmast barnsligt enkla estetik. Personligen hade jag en känsla av att ”Svart som silver” skulle bli Öijers sista bok. Han kunde liksom inte komma längre i koncentration och enkelhet. Men nu är Sveriges mest folkkära outsider alltså tillbaka. Och även om Öijer i den nya boken delvis återvänder till ett längre, mer vindlande och prosalikt diktande, så finns även här stunder av fulländad enkelhet. Öijer har en säregen förmåga att på några korta rader gestalta tillvarons gåtor. Öijer kan få sanningen om människan att framstå som så djup och samtidigt så enkel.
Och det är som ett slags sökande efter det sant mänskliga som jag uppfattar Öijers sena diktning, som ett försvar för det stora, det ofattbara, i människan. Således har Öijer alltid gått hårt åt de krafter som vill förminska mysteriet människan, som försöker ta ifrån henne hennes värdighet. Det finns med andra ord en tydlig politisk dimension i Öijers poesi. Och frågan är om Öijer någonsin varit så rasande samhällskritisk som i den nya boken. Det rör sig bokstavligt talat om förbannad dikt.
Den kollektiva skulden, inför naturen och mänsklighetens våldsamma historia, är ett återkommande tema. Och Öijer är skoningslös i sin dom. ”Vi är alla föräldrar till våldet”, heter det på ett ställe, ”vad vi gjort mot djuren och varandra / kan aldrig förlåtas”. I dikten ”Lindring” skriver han att vi aldrig kommer undan det faktum att ”inget här / var vårt från början / vi har stulit allt”. En av samlingens kortaste dikter heter ”Straffet” och skildrar rättvisans oundvikliga grymhet: ”dom kom som tjuvar i natten / och fällde den sjuhundraåriga eken / i nästa liv / ska dom hängas i samma träd”.
Här finns stenhårda anklagelseakter mot alla de som förnedrar och förminskar sig själva, som byter ut sina livs trollspön ”mot gamla eländiga kvistar”. Eller de ”som villigt särar på pannbenen / och låter sig våldtas av all skamlös dumhet”. Öijer skriver om ett samhälle där ”det tas för givet / att vissa av oss är värda mer än andra”. Mot detta ställer Öijer en radikal jämlikhet. I dikten som heter just ”Jämlikhet” pekar Öijer på de krafter inför vilka vi alla är lika; döden och förgängligheten. Öijer vill få oss att se att den priviligierade och den utsatte i grunden är densamme. I dikten ”Tiggare” skriver han: ”svart som vit / vi tillhör samma vandringsfolk / sitter med den tomma muggen framför oss / tigger efter livets mening i varje gathörn”.
I ett par dikter målar Öijer upp ett slags Utopia för läsaren, ett samhälle där de hemlösa ”får altanerna med kvällssol” och där ”trafiken ska stanna / när kärleken går rakt ut i gatan”. För vårt nuvarande samhälle, där den främsta politiska visionen stavas full sysselsättning, har Öijer inte mycket till övers. I ”Smohalla Talar” skriver han: ”om du skär tillräckligt djupt / i samhällskroppen / stöter du alltid på människoföraktet / gjutet i järnbokstäver / och sammanfattat i en enda rad / arbeta och göra rätt för sej”.
Men ”Och natten viskade Annabel Lee” är också lite av en poetisk självbiografi i form av en rad porträtt av människor som betytt mycket för poeten genom livet. Vi möter bland andra Hank Williams, Robert Kennedy och Crazy Horse. Boken avslutas med en lång berättande dikt där Öijer en regnvåt natt i Paris strålar samman med ett antal själsfränder: Baudelaire, Rimbaud, Dostojevskij, Poe. I dessa mer flödande prosadikter kan jag tycka att det förtätade bildberättande som är Öijers främsta styrka delvis går förlorat. Och som helhet bär den nya boken inte riktigt på samma koncentrerade enkelhet som de tre mästerverk som föregått den. Men det är givetvis randanmärkningar. Vi talar ändå här om dikt som självklart och majestätiskt höjer sig över i stort sett allt i den samtida svenska litteraturen.