Robert De Niro är Ben, en 70-årig änkling som lever ensam i New York och går på för många begravningar. En dag ser han en annons för en praktikplats för pensionärer på ett hippt, ungt klädföretag som säljer alla sina kläder på nätet. Grundaren Jules Ostin (Anne Hathaway) har på ett och ett halvt år gått från ingenting till att driva ett företag med mer än 200 anställda. Hon har alldeles för mycket att göra och cyklar på kontoret för att få motion samtidigt som hon sparar tid mellan mötena. Stressen gör att hon inte är särskilt trevlig som chef, och hon hinner inte heller träffa sin man som har gett upp sin karriär för att vara hemmapappa medan Jules leder sitt företag.
Både Robert De Niro och Anne Hathaway gör bra insatser i en film som stryker en modern, jämställd, medelklass medhårs. Ben visar att även äldre kan vara med i matchen, och Jules är mån om att hennes företag ska erbjuda ett alternativ till den gamla patriarkala affärsvärlden. De blir nära vänner, och det är inte mycket som går fel i den här historien. Snarare är allting lite väl perfekt, vilket gör att The Intern i slutändan blir lite tråkigt. Någonstans behöver det skava för att kunna bli bra.
The Intern ska ha beröm för att den visar att män kan vara hemma med barnen och kvinnor kan göra karriär, men samtidigt är det så mycket annat den lämnar ute när den visar upp den köpstinna modeindustrin som en utopisk värld. Filmen blir som en kliché över den snygga hipstern som lever i sin bubbla, där världen är underbar och jämställd bara du inte råkar förirra dig bortanför Södermalm eller New Yorks innerstad.