Bill Murray har i princip gjort den här rollen till sin egen. Den sura, avige gubben som låste in livsglädjen i ett kassaskåp för längesedan. Han gjorde det som avdankad filmstjärna i ”Lost in Translation”, som den ständigt dumpade Don Johnston i ”Broken Flowers”, och som allt från läkare till bisarr havsforskare i Wes Anderssons regi. Här gör han det som den arbetslöse alkoholisten Vincent, och även om vi har sett det tidigare, är det lätt att förstå varför regissörerna vill ha Bill Murray. Han liksom smälter in i och blir ett med karaktären – jag antar att han själv har ett uns av misantropi inom sig.
Vincent bor själv, kör rattfull, ger sin katt mat direkt ur burken utan att bry sig om att hälla upp den. Det närmaste han kommer till mänsklig närhet är när han köper sex av Daka. Detta tills nyinflyttade grannpojken Oliver (Jaeden Lieberher) en dag tvingar sig in i hans liv. Oliver har blivit utelåst då hans nya så kallade skolkamrater har stulit hans kläder, väska och nycklar. Olivers ensamstående mamma jobbar extra på sjukhuset för att försöka få ekonomin att gå ihop, och eftersom hon inte känner någon annan som kan vara barnvakt, ger hon jobbet till Vincent för 12 dollar i timmen.
Inte oväntat kommer Oliver sakta men säkert att få Vincent att mjukna upp, och det visar sig att det finns anledningar för hans hat mot livet. Samtidigt får Oliver lära sig hur han ska stå upp för sig själv mot mobbarna i skolan. Det är en öm vänskap som växer fram, och som tonsätts i bästa amerikanska indiestil med ett populärkulturellt soundtrack. Bland andra Bob Dylan, Jefferson Airplane och The National används för att spegla både Olivers och Vincents humörsvängningar.
Det är både hjärtvärmande och roligt, men slutet går över gränsen till sockersött, och det blir alldeles för mycket daltande med den griniga gubben. Någon gång måste även Bill Murrays karaktärer förstå att det inte går att vara hur otrevlig som helst och ändå till slut bli räddad av en godhjärtad och oskyldig medmänniska (vare sig det är en ung vacker kvinna eller ett barn). Och daltandet med den griniga gubben är också ett daltande med patriarkatet. Jag längtar tills vi får se filmer om sura, griniga, otränade tanter som super och knarkar men ändå – eller snarare just därför – lyckas flörta till sig någon vacker yngling. Tyvärr känns det som det kommer att dröja ett tag.