Romanen ”Drottningen av Rottnevik ” utspelar sig i den fiktiva orten Rottnevik som byggt sin identitet på socialdemokratin och det pappersbruk som syns från kommunalrådet Dagny Rubins fönster. Dagny försöker skymma utsikten med både en benjaminfikus och en yuccapalm men vad hon än gör sticker skorstenarna upp och stör henne. Hon längtar efter något annat och som svar på hennes böner ringer en filmproducent från Hollywood och berättar att hans team vill spela in en film i Rottnevik. Dagny blir alldeles till sig, hennes ego antar oanade proportioner och det hela utlöser en kedja av händelser som slutar med att socialdemokraterna förlorar valet och Dagny blir mördad.
När jag läser de första sidorna skrattar jag högt och återberättar flera scener för min sambo eftersom jag vill dela med mig av de träffsäkra beskrivningarna av den sömniga bruksorten och dess enfaldiga kommunalråd. Plusen i marginalen haglar och jag tänker att det här med stor sannolikhet blir en bok som jag kommer att vilja citera för alla jag känner som uppskattar satir. Berättarrösten är väl bekant från författarna Kringlan Svenssons och Nanna Johanssons radioprogram och den vassa komiken tycks fungera utmärkt även i textformat.
Men några kapitel senare händer något oväntat. Plusen i marginalen glesnar när det visar sig att den vassa komiken bygger på ett antal grepp som ständigt upprepas och rätt snabbt förlorar sin komiska träffsäkerhet.
Ett grepp som författarna verkar särskilt förtjusta i är oväntade liknelser. Jag antar att de är tänkta att vara roliga men i de allra flesta fall är de förvirrande och stoppar upp läsningen. Vad innebär det till exempel att händer är stora som sköldpaddor?
Ett annat grepp som ofta återkommer är tillspetsade beskrivningar av Dagnys enfald och inte minst hennes kroppshydda. Hon är kort och fyrkantig och liknas vid bland annat ett flingpaket. Beskrivningarna av hennes kropp är smålustiga i början men blir snabbt tröttsamma och liknar efter ett antal kapitel billig lyteskomik.
Både Dagny och de övriga personerna i romanen är grovt karikerade och därför svåra att relatera till. Ofta verkar berättarrösten håna dem i stället för att skildra, vilket tar udden av min nyfikenhet för bokens eventuella poänger.
Ett skruvat persongalleri kan ibland vara effektfullt, men tillsammans med en överdriven händelseutveckling och en väldigt tillspetsad berättarröst blir det till slut för mycket av det goda. När jag läst klart boken känns det som om jag ätit ett kilo godis. Även om de första bitarna var goda vill jag inte ha en enda bit till.