Romanens omslagsbild väcker omedelbart min nyfikenhet. En nerrullad rullgardin, framför huset ett knotigt, avlövat träd.
Jag öppnar boken, " Flickan som vandrade i öknen", ser tillägnan: Till Torgny Lindgren. Bläddrar fram till sidan 150, en av bokens sista sidor. Där nämns en bok av just Torgny Lindgren: "Hummelhonung". Jag hämtar den ur mitt bibliotek. Finner att omslaget också här visar ett fönster men med fråndragna gardiner och utsikt mot en röd stuga.
Ett av den libanesisk-franska författaren Vénus Khoury-Ghatas stilgrepp är fönstertittandet. Här excellerar hon i denna sin specialitet. Fastnade hon kanske för Lindgrens roman för att den speglar hennes egen fascination?
"Hummelhonung" handlar om två bröder, Hadar och Olof. De är grannar, förenade i hatkärlek. Flickan som vandrade i öknen handlar om två halvsystrar, också de grannar och förenade i hatkärlek. Den yngre, Zohra, är född i öknen och återvänder dit i sällskap med sin älskare, systern Mathildes man, författaren Adam Saint-Gilles. Ökensanden är nära att kväva dem.
I båda romanerna är det svartsjukan som styr. Hadar och Olof har varit förälskade i samma kvinna. Hon födde en son, och båda männen anser sig vara fadern. Deras besatthet av kvinnan leder till en katastrof av groteska mått.
I "Flickan som vandrade i öknen" föds inget annat barn än Zohra, dotter till en beduinkvinna och en fransk arkeolog. Hon överlever mirakulöst ett bombanfall och hämtas hem av sin far för att tas om hand av sin halvsyster.
Romanens protagonist är dock inte Zohra utan öknen, som skildras som vore den ett levande väsen. Därför misslyckas litteraturforskaren Anne i sin jakt på Saint-Gilles efterlämnade manus. Hon har själv aldrig satt sin fot i öknen.
Khoury-Ghatas språk är enligt henne själv influerat av den arabiska, som var hennes modersmål, och som fortfarande lever i henne trots de fyrtio åren i Paris. Det är också från arabiskan hon låtit sig inspireras till de metaforer, som gör henne språk så unikt. ”Hon var krukan, han vattnet i krukan”, skriver hon. Och: ”Mathilde och jag, två torra ostkanter som inte ens råttorna vill ha.”
Det är Vénus Khoury-Ghatas språk, skickligt tolkat av Anna Säflund-Orstadius, som gör det lätt för mig att förlåta henne de påklistrade slutorden. Det är som om hon inte kan släppa Torgny Lindgren och hans "Hummelhonung".