Konsert
Hoven Droven
Katalin and all that jazz
12 augusti 2021
Det var lite av en övertydlighet att Norrlandståget till Luleå startade precis utanför Katalin när Hoven Droven äntrade scenen. Även om bandet bara kommer halvvägs så långväga ifrån är deras förankring i den nordliga folkmusiken helt tydliga. Fast framförda som om musiken skapats i Ammörrka. Första låten hette också "Amerikalinjen", ett smakprov på det efterlängtade nya albumet som utlovades komma i september. Utdraget lät lovande så det är bara att ge sig till tåls, det har ju gått elva år sedan sist, då de släppte "Rost".
Hoven Droven lyckades skapa en känsla av gamla tiders folkfester. Åldern på publiken var också synnerligen bred, från spädbarn till åtminstone snudd på åttio. Roligt. Katalins terrass är även ett hemtrevligt ställe att sitta på, inte minst med den familjära stil som alltid råder där. Kanske lite för familjär emellanåt, några i publiken tyckte att det var roligare att prata synnerligen högljutt än att lyssna. Och tråkigt nog är det dansförbud i restriktionernas Sverige, något som var ytterst svårt att hålla på när det bjöds på så medryckande musik. Personalen fick ligga i för att få folk att sitta ned. Somliga drog sig ned på gatan för att komma loss ordentligt.
Musiken är ju också i mycket folklig dansmusik från början. I Hoven Drovens folkrockiga arrangemang blev det oemotståndligt svängigt, inte minst i gamla favoriter som "Slentbjenn", "Årepolskan" och "Bjekkergauken". Vad det sistnämnda namnet syftar på är lite oklart, fiolspelaren Kjell-Erik Eriksson höll en utläggning men den dränktes i pratet bredvid mig tyvärr. Annars bjöd bandet på en hel del roligt snack med publiken, kontakten där var bra från start. Medlemmarna själva dansade ut i publiken då och då, en rolig syn, inte minst att se Jens Comén rocka loss med sin stora barytonsaxofon.
Det mesta av konserten var full fart på, där konstellationen, som förutom tidigare nämnda Eriksson och Comén består av gitarristen Bo Lindberg, basisten Pedro Blom och trummisen Björn Höglund, visade stor och förmodligen sedan länge nu uppdämd spelglädje. Efter alla rockande polskor och schottisar var det en riktigt skön avslutning i andra extranumret med den smärtsamt vackra "Sista valsen". Det är väl dock bara att önska att det är "dessa tider" av pandemi och inte musiken titeln syftar på. Mer folkrock och dans åt folket!