Ulrica Hydman Vallien, svensk glaskonstnär med världsrykte, ville bli publicerad. Det hävdar den mångårige vännen Staffan Bengtsson, som nu "bokför" hennes efterlämnade memoarer och noveller i den berörande boken "Jag lever!". Den folkkära konstnären dog en marsdag 2018, tre dagar före sin 80-årsdag. Bengtsson hade nyss fotat henne hemma i Åfors i Småland när hon klivit upp ur det dagliga vinterbadet. I ett livfullt förord berättar han hur hon bara föll i sin mans, Bertil Valliens, armar och var död.
I sitt efterord gör Staffan Bengtsson tillägg och förförtydliganden till Ulrica Hydman Valliens text. Han kommenterar också hennes konstnärskap. "I viss mån blev hon livet igenom förbisedd av det 'fina' kultur-Sverige", skriver han. Politisk på gängse sätt blev hon aldrig, hävdar han, fast hon slog igenom som keramiker mitt i det politiska 1960-talet. Hoppar högt gör man när Bengtsson påstår att hennes "slagfält" snarare var "köket och sängkammaren". Det lär han få äta upp. Och vad menar han? Är det hennes extatiska beskrivning av sitt umgänge med en långt äldre gift skollärare på Bornholm som förlett honom?
I "Jag lever!" släpper Ulrica Hydman Vallien läsaren in på bara skinnet. Med kort stubin, föga tålamod, starka känslor och tillintetgjord av sorg efter ett förolyckat barn står hon där. Det sprakar om henne liksom färgen sprakar om hennes konst. Hon begrep att glas måste sälja för att generera löner och annat och hycklar varken med det eller med att hon gjorde sig en hacka på aktier. För Orrefors-Kosta-Boda var konstnärsparet Ulrica och Bertil oersättliga. Enbart hennes glasprodukter lär ha omsatt 4 miljarder kronor.
Döden får stor plats. Ulrica Hydman Vallien fick tre missfall innan hennes första barn föddes. Det var en sorg som "gick rakt ut i leran", för i sin keramik och sin bildkonst gav hon uttryck för sitt liv. Glaset kom senare. Ulrica och Bertil miste Mattias, sin andre pojke, när han var 16 månader. Ulrica var på jobbet när han gick igenom isen och drunknade. Hennes förtvivlan skriker ur texten. Tröst tycks hon få av tron att något nytt och meningsfullt väntar oss i dödsögonblicket.
Med maken Bertil delar hon allt, skriver hon. Också sorgen. I skarpa situationsbeskrivningar och porträtt skildrar hon älskare, familjen i Åkersberga och andra. Hon var ung på 1960-talet då ungdomsrevolt, kvinnokamp, fri kärlek och resande började blomma. Direkt efter Konstfack 1961 vinglade Ulrica Hydman Vallien till Amerika med ett flygplan med roderskada. Det tog tre nödlandningar och ett extra dygn. Hon var på väg till Bertil i Los Angeles. Deras två år i USA kom att bli avgörande för hennes framtida kontakt med Amerika. I Los Angeles arbetade hon på en byxfabrik med enbart mexikaner och svarta som arbetskamrater. Hon älskade samhörigheten precis som hon senare skulle älska trivseln på glashyttan i Småland. Och hon föll för de glansiga färgsprakande tygerna som de sydde byxorna av.
Två noveller med avstamp i Ulrica Hydman Valliens liv avslutar boken. De borde inte ha publicerats. Den första handlar om en äktenskapskris och är tråkig som ett mediokert föredrag. Den andra om en mor vars barn har drunknat. Äkta sorg uttrycks, men det hjälper inte. Texten är svulstig och borde ha stannat i byrålådan. Memoarerna däremot är fulla av sorg, livsaptit och vardag – och värda att läsa.