Drama/Komedi
Titel: I mästarens nät
Visas på: Bio
I rollerna: Song Kang-ho, Im Soo-jung, Oh Jung-se
Regi: Jee-woon Kim
Speltid: 135 min
Betyg: 3
"Adaptation", "Ed Wood" och "Birdman" – det finns många filmer om konstnärers vedermödor. Självtvivel, bristande ekonomi och censur. Oöverstigliga hinder som tornar upp sig för den som faktiskt vill skapa någonting nytt, men som kanske saknar talangen eller självförtroendet för att strunta i sina kritiker.
Allt detta drabbar den sydkoreanske regissören Ki-yeol Kim (spelad av den alltid lika proffsige Kong-ho Song) som en slägga. Det är sent 1970-tal och Kim är känd som regissören som bara har gjort "osmakliga filmer" sedan den hyllade debuten. Det säger åtminstone filmkritikerna som han stöter på under en lunch. Dessutom säger ryktet att Kim inte ens skrev debutmanuset själv, så kanske saknar han helt förmågan?
Han känner sig osäker och missförstådd, men växlar i en närmast bipolär humörsvängning till en bergsäker tro på att hans nya film är hans mästerverk. Problemet är att han måste filma om slutscenen på sin redan färdiga film. Ett komplicerat åtagande eftersom producenterna inte förstår det nya slutet och det sydkoreanska medieministeriet säger nej på grund av censurkraven. Men Kim bestämmer sig för att trotsa alla och spela in det nya slutet, med en mer progressiv och "antikommunistisk" kvinnoroll.
Resultatet är en farsartad svart komedi, där mycket av humorn handlar om att dölja regissörens faktiska intentioner för finansiärer och ibland även skådespelare, för att lyckas ro i land det omöjliga projektet.
För filmnördar, eller alla som har försökt göra något kreativt och komma undan med det, är det en oemotståndlig premiss, och det finns en kul balansgång mellan att faktiskt tro på Kims storhetsvansinne – kanske sitter han inne på ett mästerverk – eller att avfärda det som en dåres väg till fåfäng bekräftelse.
"I mästarens nät" är regisserad av Jee-woon Kim, som ligger bakom det mörka noir-mästerverket "I saw the devil" (2010). Tyvärr behärskar han inte helt och hållet komediformen. Det springs runt på inspelningsplatsen, och smälls i dörrar på bästa farsmanér. Det som är underhållande i en scen blir smått frustrerande och buskisartat i nästa. Det krävs ett rätt robust tålamod för att palla med den här lätt hysteriska tonen fram till slutet, men det blir helt klart en del goda skratt på vägen.