Under det sista läsåret på den gamla latingymnasielinjen intog Horatius ställningen som det yppersta den latinska poesin hade att bjuda på.
Jag protesterade invärtes samtidigt som jag beundrade hans tekniska verskonst.
Det jag inte kunde med var – och är – hans slappa livsnjutarstil och fjäskade för rikemän och politiska makthavare.
Det hettar aldrig till riktigt i hans dikter, de är så självbelåtet måttfulla. Annat var det med Catullus, Ovidius och Lucretius, hos dem finns både sinnenas och tankens passion.
Majoriteten av bedömare under de 2000 år som gått sedan hans död är av en annan mening och hyllar sin Horatius med ständigt nya kommentarer och översättningar. Till den hör Bernhard Risberg som under en stor del av 1900-talet stod för nya upplagor av sitt för skolbruk sammanställda och utförligt kommenterade urval. På andra håll publicerade han också åtskilliga översättningar av utvalda dikter.
En sentida konkurrent har han fått i år då latinisten Tore Janson och poeten med mer Gunnar Harding ger ut sitt urval Horatiusoden i egen tolkning och välkommenterade urval.
I förordet framhävs det riktigt nog att klassikerna för att behålla sin livskraft kräver ständigt nya översättningar till modernt språk, och deras versioner av de gamla texterna har en fräschör som kommer Risberg och talrika andra svenska uttolkare att framstå som mossiga pedanter. Men lidelsen saknas även hos dem, och det är förvisso inte deras fel utan originalens.
På en punkt måste jag dock protestera mot deras ordval– en förnyelse av två hos Horatius bevingade ord: Carpe diem. Vanligen översätts de ”Grip dagen” i betydelsen ”håll fast den, håll kvar nuet”. Harding/ Janson väljer i stället ”Plocka din dag”. Att verbet carpo i första hand betyder plocka är klart, men professor Jansons påstående att den överförda mening det här gäller skulle vara ”Djärv och av allt att döma okänd före Horatius”, det stämmer inte med gängse ordböckers besked.
Som exempel på den levnadskonst Horatius genomgående predikar må följande strof tjäna:
”Håll ditt huvud högt under hårda tider, / visa tapperhet. Men var klok och reva / seglen snabbt när en alltför kraftig medvind / får dem att svälla.”
Det han här säger är inte bara klokt, det är avfattat i en in i minsta detalj regelrätt sapfisk strof där raderna 1–3 är exakt lika rytmiskt sett medan den fjärde, korta raden har ett perfekt slutfall: daktyl + troké.
Bättre översättning till naturligt klingande modern svenska kan man svårligen tänka sig.