Poesi
I hängmattan
Johan Jönson
Albert Bonniers förlag
Johan Jönsons poesi arbetar ofta med motsatsparet ande–kropp, gärna också i en mer bisarr kombination av fula ord och abstrakta akademismer. Men i nya boken "I hängmattan" verkar dikotomin ha lagt sig till ro i biologisk frid.
Jönson då? Jo, född 1966, flitigt publicerad i bastanta volymer, prisbelönt och i samma mån berömd för en estetik, strimmigt säregen av höga och låga uttryck. Inte i allas smak, men hans högt renade abstraktioner gnistrar med faustisk intensitet även om de "phula" orden är puerilt obegripliga. Och så klasshatet, i den nya boken mer flyktigt, även ursinnet har stillat sig.
Dessutom är "I hängmattan" tegelstenspoetens tunnaste volym någonsin, allena 47 sidor. Uppdelade i en prosalyrisk del och en del som är en ordföljd utan annan syntax än den ljudliga och associativa.
Alltsammans inleds med några ljuvliga rader om fjärilar, något som hade kunnat bli en lovsång till mnemosyne, den starkt hotade arten vars fortlevnad är helt kopplad till förekomsten av den likaledes ovanliga nunneörten. En god symbol för livets utsatthet där de hotade alltid är beroende av varandras svaghet; en vit skugga över gräset som genast ställs i kontrast till den mer livskraftiga sorgmanteln.
Johan Jönson som romantiker i Roslagen? Eller som samtidens Linné, formulerande frågor om fjärilens ögon som denna: "eller om det är det perceptiva ögonparets egna, oupphörligt dialektiska kinetik, också med kognitionsreceptorerna och förförståelsen, som ger sken av rörelse?" Livet är "I hängmattan" en myllrande mikroprocess av det minsta, på något sätt kopplat till det stora och existentiella.