Att producera film har knappast varit högprioriterat för Tchad, ett av de fattigaste länderna i världen. Så var också regissören Mahamat-Saleh Harouns debutfilm ”Bye bye Africa” (1999) landets första långfilm någonsin. Sedan dess har Haroun gjort internationell kometkarriär med filmer som ”Daratt” och ”En man som skriker”, varav den sistnämnda belönades med jurypriset i Cannes. Tchad hamnade på de stora festivalernas karta, och regeringen lät stolt rusta upp landets enda biograf för att kunna visa den prisbelönta filmen. Nu får Mahamat Saleh Harouns senaste film svensk premiär, ”Mimi och Grigris” som nominerades till 2013 års Guldpalmen i Cannes.
Grigris försörjer sig på dagtid som fotograf i styvfaderns studio, på kvällstid som dansare på en nattklubb. Att hans ena ben är förlamat utgör inget hinder, tvärtom blir det till ett succéartat gummidito i Grigris eklektiska dans. Där finns också Mimi, en ung kvinna som jobbar på klubben. Men när styvfadern blir svårt sjuk och sjukhuset kräver pengar tvingas Grigris börja arbeta för en bensinsmugglare, ett jobb som visar sig vara mer än riskfyllt.
Att se vissa scener i ”Mimi och Grigris” ger nästan som en ASMR-effekt (den känsla av pirrande välbehag ljud likt prasslande papper och viskningar kan ge). Stilla vardagsbestyr utan prat, ett liv där saker får ta sin tid. Souleymane Démé, som här gör sin skådespelardebut, gör en fin tolkning av den alltmer pressade Grigris, och täta dansscener blandat med livets benhårda allvar gör "Mimi och Grigris" till en mer än sevärd film.