Essäer
Bildningsboxen 3
Michael Azar, Ulrika Björk, Karolina Enquist Källgren, Erik Isberg och Sofia Roberg
Anekdot och Norstedts
"Bildningsboxen" har sina rötter i en podcast, "Bildningspodden". Boxen, utgiven med stöd av Kungl. Vitterhetsakademien, är ett försök att förvandla podcasten till ett bibliotek av lärda essäer.
Första boxen kom 2022; detta är projektets tredje samling. Essäerna publiceras i elegant utformade häften; de är välskrivna och lyfter – såvitt jag kan bedöma – fram modern forskning i de ämnen som uppmärksammas. Men jag kommer inte ifrån tanken: vem ska läsa dem?
Essän är en intressant och lockande genre. En god essä låter författaren testa en idé, ett sammanhang, ett synsätt. Essän levererar inte påståenden och dogmer – ordet essä kommer av franskans essay, försök. Essän är en inbjudan till ett samtal om ett intressant ämne. Författaren kan experimentera på ett ödmjukt sätt; läsaren kan vara nyfiken utan att förvänta sig benhårda bevis.
"Bildningsboxen" sätter oss i ett "good news/bad news"-läge. De bra nyheterna är att essäerna är välskrivna och intressanta. Jag fastnar personligen alldeles extra för Ulrika Björks essä om Simone de Beauvoirs resa till USA och Erik Isbergs om de borrprover som skulle ge svar på frågan om vår planets historia. De dåliga nyheterna är att essäerna känns lite i överkant mallade. De börjar alla med att huvudpersonen befinner sig någonstans och upplever något: "Fritz Olsson gick huttrande över torget i snålblåsten en kall februarimorgon i Prag på väg till det möte som skulle komma att ändra hans liv och få oss att se kosmos på ett helt nytt sätt." Det känns tjatigt när alla essäer inleds med samma grepp.
Det är utmärkta populärvetenskapliga tidskriftsartiklar utan tidskrift. Som podcast fungerar det säkert utmärkt, men fungerar det som tryckt bok? Jag saknar något som binder samman de fem essäerna. Nog skulle det kunna finnas en linje som länkar ihop Harry Martinson i Sofia Robergs essä med Simone de Beauvoir hos Ulrika Björk, och de upptäckter i borrkärnor från havsbottnen som vi tar del av hos Erik Isberg med kvantfysiken hos Karolina Enquist Källgren och föreställningarna om ödet i Michael Azars essä.
Alla de fem författarna har skrivit mycket fina essäer, men varför ska jag läsa dem tillsammans? Varför har de tryckts ihop i samma låda? Jag känner mig kort sagt lurad på sammanhanget.