Lisa Miskovsky och gitarristen Pelle Ekerstam levererade duetten Hard to Believe.
Jag föreställer mig att alla svenska artister hemmahörande i den så kallade provinsen tidigt i karriären ställs inför ett dilemma: att antingen framhäva sin härkomst eller förtiga densamma. Lisa Miskovsky hör till den kategori musiker som bestämt sig för att göra hemorten till ett adelsmärke. Inte bara har hon döpt sina senaste skivor till Bottenviken (2019) och Umeå (2013), även på Parksnäckans scen betonar hon sin norrländska identitet.
Hon skämtar frikostigt om skoteroveraller och om hur Uppsala lätt flyter samman med Stockholm när man kommer norrifrån. Den självironiska tonen är genomgående för kvällen. Det råder inga tvivel om att Miskovsky har funny bones. Hennes anekdoter från Melodifestivalen 2012, med element som Torsten Flinck, Björn Ranelid och Danny Saucedos arton bakgrundsdansare, skulle mycket väl kunna berättas även på en stand-up-scen.
Lisa Miskovsky, konsert i Parksnäckan, Uppsala
Rent musikaliskt får kvällen en något trevande start. Publiken och musikerna tycks lite blyga för varandra, kanske som ett resultat av Coronaåret och dess brist på live-upplevelser. Det dröjer dock inte länge förrän isen bryts. Lisa Miskovsky tinar upp ovana konsertbesökare med finstämda låtar som Sweet Misery, Home och Lost from the Stars. En höjdpunkt är den nedtonade versionen av Driving One of Your Cars, liksom duetten Hard to Believe med gitarristen Pelle Ekerstam. Ibland uppstår grus i maskineriet. En gitarr måste plötsligt stämmas om, någon kommer av sig i mitten av en låt. Vid den sortens musikaliska sammanbrott är det återigen underhållaren Miskovsky som räddar situationen.
Lisa Miskovsky, konsert i Parksnäckan, Uppsala
När det nalkas hemgång spelar Miskovsky sin kanske mest kända låt, Lady Stardust, följd av en strålande tolkning av Bruce Springsteens
Dancing in the Dark
Den senare, med dess text om en artist som behöver en scen och publik för att må bra, får en ny innebörd när den kopplas samman med den dystra tid som förhoppningsvis ligger bakom oss. En artist behöver sin publik, liksom en publik behöver sin artist. Det har Lisa Miskovsky visat oss ikväll.