Finkänslig kärlek inom Livets Ord

”Det finns inget att vara rädd för” är ett finkänsligt porträtt av ungdomskärlek på Livets Ord, tycker Loretto Villalobos

Kärlekspar. Mikaela Knapp och Björn Elgerd spelar det unga kärleksparet i "Det finns ingeting att vara rädd för" på Uppsala stadsteater.

Kärlekspar. Mikaela Knapp och Björn Elgerd spelar det unga kärleksparet i "Det finns ingeting att vara rädd för" på Uppsala stadsteater.

Foto: Jonas Jörneberg

recension2018-03-03 15:44
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Johan Heltnes roman ”Det finns ingenting att vara rädd för” möter vi sjuttonårige Jonatan, medlem i Livets Ord och drabbad av återkommande epileptiska anfall. Han och Nina är kära i varandra men församlingen tillåter inte att de blir tillsammans. Förbjuden kärlek är ett tema som ständigt tåls att dramatiseras om och om igen.

Sara Gieses dramatiska bearbetning är i mångt och mycket förlagan bokstavstrogen. Den inledande scenen tar oss raskt till klagomuren i Jerusalem och vidare till en vistelse på en kibbutz med församlingen. Jakob Fahlstedt som ungdomspastorn predikar och talar i tungor, helar och vägleder den övertygade Jonatan. Karismatisk i alla bemärkelser, men utan ett spår av cynism. Som motvikt har vi psykologen, spelad av Cilla Thorell, som representerar omvärldens sekulära norm. Och så Nina (Mikaela Knapp) – tuff, djärv och lite av en outsider inom församlingen. Hon är den som inleder kontakten med Jonatan, men framställs knappast som en fresterska utan som en vanlig förälskad tonårstjej. Björn Elgerd ger Jonatan en sårbarhet som känns under huden, i synnerhet när det kommer till de kroppsliga impulserna som kan vara en ofrivillig erektion eller ett begynnande epileptiskt anfall.

Sofia Rombergs scenografi har en sänkbar panel som hjälper oss med övergångarna till de olika miljöerna vare sig det är en scen för Europakonferensens kändispredikant eller soffan i sommarstugan i Bohuslän.

I grunden problematiserar den här berättelsen frikyrkornas skamfyllda syn på sexualitet och det hade varit lätt att göra en karikatyrisk gestaltning av församlingen. Istället har Giese varit lyhörd och finkänslig med att återskapa den omslutande värme som Livets Ord omger sina medlemmar med. Mellan scenerna görs det små instick av uppseendeväckande medryckande frikyrkosång. Publiken blir en förlängning av scenens predikantpublik och vi görs delaktiga nästan så att man får lust att stämma in i lovsången. Det är ett smart sätt att ta sig an frikyrkomiljön på det här sättet eftersom det inte levererar några färdiga svar. Är kyrkan skadlig för Jonatan? Döm själv.

Femmannaensemblen är förstärkt med en handfull statister, däribland sufflören och scenteknikern, som bistår med sina röster under körsjungandet. För mig som är obekant med Livets Ord utöver de massmediala nidbilderna så blir det här en autentisk, men inte överslätande, skildring av hur det kan se ut på en frikyrka. Jag blir väl knappast frälst av att ha sett den här föreställningen, men faktiskt ganska glad av bra teater.

Teater