Konsert
Anne Sofie von Otter
Sånger av H Alfvén och Caroline Shaw; Litauiska Kammarorkestern, Dir: Christian Karlsen: W Mozart: Symfoni nr 41 "Jupiter"
Klaus Pontviks kärleksbarn Music in the Garden har haft det litet motigt i år med halvdåligt väder och halvfyllda stolsrader men finaldagen vände allt. Solen strålade varmt och publiken strömmade till. Säkert hade också kvällens affischnamn, mezzosopranen Anne Sofie von Otter, stor del i detta. Denna fantastiska artist (försök inte ens gissa hennes ålder) imponerar alltid med sin totala kontroll av sitt instrument: perfekt diktion, absolut ren tonträff, förbluffande stort omfång och en enastående välljudande röst. Härtill kommer förstås att hon väljer sin repertoar med omsorg. Men hon förblir ändå ett fenomen.
von Otter framförde ett diversifierat program som började med sånger av Hugo Alfvén: Roslagsvår, En romans och Skogen sover (kallas även Juninatt, finns som OD-vännerna vet även i körsättning). Sedan följde John Dowlands eleganta, med passion laddade Come again och In the River av Donovan. Hon avslutade sin programdel med den nyskrivna sångcykeln Is a Rose av Caroline Shaw med texter av bland annat Shakespeare.
Så tog Litauiska Kammarorkestern och dess ledare Christian Karlsen över. Inledningsvis ett oannonserat charmfullt stycke av den litauiske kompositören Miroslav Kyrys. Sedan Mozarts symfoni nr 41, på oklara grunder kallad "Jupiter", kanske på grund av de militära ansatserna i den sista satsen. Karlsens speciella, oerhört distinkta slagteknik bäddade inte bara för en metronomiskt precis Mozart, den lockade också fram musikaliteten i de olika sektionernas teman: stråkarna fick i några takter dominera framförandet med frisk och fräsch lätthet – sedan förlöstes träblåsarna på samma sätt och så till sist bleckblåsarna. Det blev helt enkelt en uppenbarelse. Extranummer följde: "återbruk" av sista satsen ur Haydns symfoni nr 88, framförd av samma orkester två dagar tidigare. Det var samma exakthet här, trots det hisnande tempot.
Publiken gav orkestern stående ovationer. Applåderna mellan symfonins satser ser jag som ett tecken på att festivalen hade lockat ett stort antal relativt konsertovana åhörare. I dessa postpandemiska tider, då konsert- och teaterpubliken verkar tveksam till att återvända för att ta del av de sceniska konsterna, kan man bara glädjas åt detta.