Reginateatern blir välfylld och det småpratas till några minuter efter utsatt tid, då kören Tonprakt står redo på scenen och deras dirigent Anders ”Grosse” Grotherus säger: kan vi börja nu? Till svar får han ett klart ja från den uppspelta publiken, och konserten inleds med några låtar framförda av Tonprakt och en av de två instrumentensembler som medverkar. När Peter R. Ericson äntrar scenen har vi redan fått höra de låtar som brukar nämnas som hans mest kända, nämligen ”Sommarkort” och ”Under Vinrankan”, så det är nog många som då blir extra nyfikna på vad som ska hända resten av kvällen. Med tanke på den stora låtskatt som Peter R. Ericson har i bagaget finns säkert en hel del olika gissningar och förhoppningar bland åhörarna.
Efter att ha satt sig tillrätta vid sina tre gitarrer spelar och sjunger Ericson ett tag helt solo, för att sen dra i gång ett tyngre bluesstomp med sitt band. Som helhet är det en variationsrik kväll i och med att de olika sättningarna avlöser varandra, och vi får höra både nya och äldre låtar. Det är när kombinationen av Peter R. Ericson med band och Tonprakt tar vid som det unika med just den här konsertidén verkligen fullbordas. Ett särskilt musikaliskt lyft sker när havet av röster sveper in som vågor i refrängen till den starka balladen ”Om igen – Ett Avlägset Sorl”. Sista låten innan extranummer blir den instrumentala ”Berlin, Alexanderplatz, Morning”, som med sin mer experimentella form är ännu ett omväxlande inslag. Alla får nog höra något av vad de hoppas på, och hittar kanske även nya favoriter ikväll.