I det senaste numret tar magasinet Filter ett journalistiskt grepp om växthuseffektens synliga tecken. Eller snarare: det är vad det inte riktigt gör. Reporterns klättring upp på det smältande Kebnekaise bidrar mest med några rudimentära miljöbeskrivningar. I övrigt har vi en samling fakta, utportionerade i pratminus och referat.
Numrets stora porträtt är av filmregissören Lisa Aschan, aktuell med den mot Migrationsverket kritiska filmen ”Det vita folket”. Det ser ut som Filter-porträtten brukar göra, det vill säga inte helt olikt en rejält uppförstorad version av dagsjournalistikens ofta tidspressade och pr-gränsande featureinslag: en lång, lång, lång okritisk återgivning av informantens egen, noggrant genomarbetade livsberättelse, organiserad efter en sömnigt monoton orsak och verkan-princip: hon gjorde si och hon gjorde så, och sedan gjorde hon si och efter det så, och så plötsligt insåg hon…
Filter gör ofta bra saker, och magasinet har onekligen burit och vidareutvecklat den våg av berättande journalistisk som har brutit fram i Sverige de senaste åren. Men när de kommer till formen, sättet att berätta på, saknas mod och nytänkande. I det senaste numret resulterar det i ett stelt redovisande av i bästa fall kalla (eller snarare globalt uppvärmda) fakta, och i sämsta fall redan superhyllade kulturkändisars egenformulerade framgångssagor.