Hösten 2013 visade Moderna Museet i Stockholm en utställning med ett sextiotal textfragment signerade Lars Norén. Nu har dessa fragment, plus drygt fyrahundra andra små textstumpar, samlats i en stilfullt grå, opaginerad, utgåva. Ännu ett verk att lägga till Noréns, på senare år, mycket produktiva återkomst till prosan - de famösa dagböckerna, ”Ingen” och ”Filosofins natt”.
I ”Fragment”, som boken kort och gott heter, framstår Norén alltmer som ett slags sekulär samtida mystiker. Med paradoxen som främsta stilmedel är det som om Norén försöker söka sig ut i det utsägbaras gränsmarker. Hur långt kan man egentligen komma med språket? Och förmår språket egentligen uttrycka det som ytterst är sanningen om våra liv? Norén ger mot slutet av boken själv svaret. Han skriver: ”Endast i språkets frånvaro kan sanning leva”. Jag tror att det är i ljuset av denna insikt som det är mest fruktbart att läsa dessa annars ganska spetiga fragment.
För det är som lite av en brottningskamp med språket, vilken författaren redan på förhand vet att han kommer förlora, som denna bok framstår. Därav de medvetna motsägelserna, paradoxens strategi. Motiv och bilder känns annars igen från Noréns intressesfär: de grekiska myterna och tragedierna, Auschwitz, tiden, döden, glömskan. Antagonister träder tydligt fram. Här kanske främst representerade av Nietzsche och Wagner, samt hela den enorma tradition som kallas kristendom. Underligt då att två av de som Norén starkast tycks uppfatta som fränder, Blaise Pascal och Simone Weil, är utpräglat kristna tänkare. Ännu en paradox.
Vad gäller kvaliteten kan man säga att dessa filosofiska fragment innehåller alltifrån koncentrerade och poetiskt slående formuleringar om existensens motsägelser, till klichéartade oneliners som mest av allt påminner om dålig rocklyrik (som ”snö faller på min barndom” eller ”kärlekens enda instrument är tårar”).
Här finns också några få exempel på det som alltid varit ett bärande element i Noréns dramatik, nämligen humorn. Som vanligt av det mörkare och mer absurda slaget, såsom ”att vara död har man ingen glädje av, såvida man inte lever” eller ”Nietzsche tänker, alltså finns jag”. Men mest av allt läser jag ”Fragment” som en pessimistisk betraktelse över språkets oförmåga att göra meningsfull verkligheten av våra upplevelser. Norén må alltså vara en paradoxernas författare. Men någon munter ironiker är han knappast.