Den lögnaktiga kamerans historia

Kameran har i alla tider ljugit – och fortsätter att göra det. Historielektionen "And the king said, what a fantastic machine" får dig att vilja slänga din smarta telefon i närmaste soptunna.

Kamerans och inte minst den rörliga bildens historia är full av manipulation och lögner.

Kamerans och inte minst den rörliga bildens historia är full av manipulation och lögner.

Foto: Louis Daguerre/Triart Film

Recension2023-08-31 11:57
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Essäfilm

Titel: And the king said, what a fantastic machine

Visas på: Bio

Regi: Axel Danielson, Maximilien Van Aertryck

Speltid: 89 min

Betyg: 3

Sommaren 1902 ska kung Edward VII av Storbritannien krönas. Filmproducenten Charles Urban blir nekad tillåtelse att dokumentera händelsen, men får en snilleblixt. Han anlitar filmpionjären Georges Méliès – som iscensätter en fiktiv kröning i sin studio, med skådespelare och scenografi som ska göra scenen så realistisk som möjligt. Filmen premiärvisas samma dag som kröningen äger rum och den förbluffade kungen uttrycker sin beundran för denna fantastiska maskin, som kan visa saker som ännu inte har inträffat.

Denna mer än lovligt naiva kommentar om det då nya filmmediet har gett namn till den svensk-franska regiduon Axel Danielsons och Maximilien Van Aertrycks aktuella och prisade essäfilm om kamerans historia. Händelsen är en tacksam utgångspunkt för en diskussion om den rörliga bilden som under hela sin existens har rymt en inneboende spänning mellan å ena sidan fakta och dokumentation, å andra sidan manipulation och lögn.

Särskilt filmens propagandistiska potential har gjort den till ett användbart verktyg för totalitära ideologier. Här representerade av regissören Leni Riefenstahl, som syns dreglande över sina kameratekniska lösningar när hon på ålderns höst berättar om nazistpropagandanfilmen "Viljans triumf". Paralleller dras även till dagens politiska landskap, med exempel från såväl IS rekryteringsfilmer som Trumps imperium av lögner.

Det är onekligen en ambitiös föresats att sammanfatta kamerans 200-åriga historia på 89 minuter och samtidigt försöka säga något om vår tids bildöverflöd. Grovt räknat bryts filmen ned dels i ett slags power point-presentation om den fotografiska bildens utveckling, dels ett mer associativt utforskande av dagens bildkultur. Om det första spåret påminner om en ambitiös studentuppgift, för det andra snarast tankarna till upplevelsen av att scrolla runt på Youtube, Instagram eller Tiktok.

I slutändan framstår filmen mest som en urvattnad Adam Curtis-kopia – den BBC-anknutne arkivfilmaren bakom essäistiska dokumentärserier som "TraumaZone". Men kanske att filmens dystopiska bildström ändå inspirerar till något – impulsen att slänga sin smarta telefon i närmaste papperskorg och aldrig se tillbaka.