Feelgood
Titel: Den sista resan
Visas på: Spegeln, Royal, Nordisk Film Bio
Medverkande: Lars Hammar, Filip Hammar, Fredrik Wikingsson
Regi: Filip Hammar, Fredrik Wikingsson
Speltid: 90 min
Betyg: 4
"Den sista resan" sätter på sätt och vis punkt för den inofficiella feelgood-trilogi som Filip Hammar och Fredrik Wikingsson inledde med dokumentären "Trevligt folk" och som följdes av succékomedin "Tårtgeneralen". Och trots sin anspråkslöshet är det en grande final om livets melankoliska höst. Duon visar med sin uppriktiga och genomsympatiska semidokumentär var det sorgkantade feelgood-skåpet ska stå.
Den som har följt de folkkära mediemännens äventyr under åren är förstås bekant med Filips pappa Lars; frankofil fransklärare i Köping, historieberättare och entertainer; en gamäng glad i vin, sång och sin älskade hustru Tiina. Men nu har åldern tagit ut sin rätt och förvandlat den en gång pigge pensionären till en krum och deprimerad åttioplussare, stendöv inför den jämnåriga och betydligt hurtigare Tiinas uppmaningar om att han får ta och rycka upp sig, och så svag att han inte ens kan lyfta vinglaset till munnen eller hacka en aubergine för att laga (påstår han själv) den bästa Ratatouillen.
Filip är förkrossad och vägrar gå med på att hans gamle hjälte sitter och väntar på döden i en belgisk skinnfåtölj. För att tända Lars livsgnista tar Filip med honom till hans paradis på jorden – Franska Rivieran. Ganska snart står det dock klart att resan inte kommer att göra Lars ung på nytt. Feelgood-bubblan spricker och lämnar plats åt något betydligt mindre förljuget än vad man är van vid. "Den sista resan" blir i stället en allmängiltig berättelse om hur den frustrerade sonen måste acceptera att hans pappa har blivit ett gubbskrälle som måste få hjälp med sin personliga hygien, medan den pessimistiske fadern måste sluta sörja sin krafts dagar och i stället glädja sig åt det som har varit hans liv.
Porträttet av Lars som hasar fram bakom sin rullator är gjort med respekt och kärlek, och filmen trycker under sin exemplariskt korta speltid på alla de rätta knapparna. Man lämnar salongen med ett sentimentalt leende på läpparna, sugen på ett glas vin och på livet i största allmänhet. Och det är inte utan att man funderar på att slå en signal till sin egen farsgubbe. Eller varför inte en gammal lärare.