Det har hunnit gå 20 år sedan Tomas Andersson Wij skivdebuterade. Han firar detta jubileum både med nya albumet ”Avsändare okänd” och en omfattande konserthusturné landet runt. På torsdagskvällen nådde turnén Uppsala, där det blev i princip fullsatt i Konserthuset.
Den som följt Andersson Wijs artistiska bana genom åren har inte kunnat undgå att märka av kontrasterna mellan skivorna och konserterna. På sina album har Andersson Wij varit, och är, en mästerlig skildrare av uppväxt och vardagsliv i landsbygd och betongförorter, med målande bilder, precisa formuleringar och plats för det allvarsamma och det vemodiga. När han står på scen får även underfundig humor och en avväpnande självdistans stort utrymme, vilket är ett stort plus. Spelglädjen är också uppenbar – det hade ursprungligen meddelats att Uppsalakonserten skulle hålla på i ungefär en och en halv timme, men i verkligheten landade den på en bra bit över två timmar.
Med sig på turnén har Andersson Wij musikerna gitarristen Anders Stenberg (Deportees), klaviaturisten Jesper Nordenström och multiinstrumentalisterna Gustaf Karlöf (Niki & The Dove) och Lovisa Samuelsson. En uppsättning musiker som visade fingertoppskänsla för låtmaterialet. Andersson Wij har på skiva gått från de tidiga skivornas avskalade trubadurrockpoesi till att på de nyare skivorna ge stort utrymme för det mer poppiga, där såväl ambienta syntar som förprogrammerade trummor färgar ljudbilden. Denna utveckling märktes också på spelningen och även om det ibland blev lite väl tvära kast mellan dessa musikaliska poler var mångsidigheten imponerande.
Andersson Wijs medverkan i ”Så mycket bättre” i höstas visade upp en av hans styrkor, den som uttolkare av andra artisters låtar med förmågan att sätta sin egen prägel på dem. På spelningen representerades tv-programmet av hans tolkningar av ”Snart kommer det en båt” (Moneybrother), ”I en annan del av världen” (Freda’), ”Den dag jag vinner allt” (Eric Saades ”Popular” i svensk översättning) och den mycket finstämda ”När solen färgar juninatten” (Sven-Ingvars). Särskilt den sistnämnda med sin intensiva innerlighet lyfte fram alla artistens och musikernas bästa sidor.
Tomas Andersson Wij har kommit en lång väg sedan sin skivdebut och den som vill placera honom i ett fack gör det lite för enkelt för sig. Viljan att förnya sig är påtaglig hos honom och de stående ovationerna han möttes av vid Uppsalaspelningens final var synnerligen välförtjänta.