Jag är medveten om att jag upprepar mig nu, men det kan inte hjälpas. Den tidigare Stenebyfoajén där Offkonsten! numera huserar på Uppsala stadsteater liknar mest ett illa riktat skämt. Stalltipset är följande: om ett rum inte fungerar för någonting, då fungerar det inte heller för konst.
Med det sagt - och jag är snudd på benägen att lova att aldrig sätta min fot i den bananformade garderoben igen – är det trevligt att se att Uppsala kommuns uppmuntrande stipendier också i år har hittat värdiga mottagare.
På Offkonsten! kan man till veckans slut stifta bekantskap med tre av årets mottagare, nämligen Gijs Weijer, Sara Linderoth och Eva Högberg. De två förstnämnda har fått en (liten) slant till material och fortbildning och den sistnämnda är mottagare av ett (lite) större arbetsstipendium.
Weijer har de senaste åren hittat en självklar plats i Uppsalas konstliv med sina säkra linjer och sinahalvabstrakta surrealistiskt anstrukna bilder.
Högberg är något av en institution och har en portfolio som spretar estetiskt, men så är också det spretiga hennes estetik. Hon har också tagit stora kliv framåt de senaste åren, bland annat i en utställning på Köttinspektionen, och väl värd all uppmuntran.
Högberg och Weijer visar ett fåtal verk var, och det är egentligen bara av Weijers konst som utställningen ger en någorlunda begriplig bild.
Den fotobaserade Sara Linderoth är en ny bekantskap och presenterar ett boksläpp, som med fotoböcker, festliga vimplar och lite tillbehör kan packas upp och ned efter behov. En rolig installation och bilderna från projektet ”En sång om livets gång”, som vill lyfta in människor och miljöer som ofta betraktas som perifera i centrum, röjer en skickligt seende blick.