Det haglade äpplen och tomater över publiken när den ryske konstnären (och numera professorn) Oleg Kulik som andre talare såg till att årets Performancekonstfestival, den femte i ordningen, fick en med sitt tema kongenial upptakt. Dessförinnan hade Uppsalaprofessorn Peter Wallensteen på sedvanligt akademikermaner rett ut begrepp som konflikt, krig och fred; festivalen har ju med dess konstnärliga ledare SU-EN:s hyperkänsliga väderkorn som tema "Freedom of Action". Mer i takt med tiden kunde man knappast vara denna vår med aktuella konflikthärdar som Syrien, Mellanöstern och Ryssland i det dagliga nyhetsflödet.
Vilken roll har konsten och konstnärerna i sådana konfliktsituationer? löd en av frågorna, och det visade sig ganska snart att de båda professorerna hade ganska olika syn på det hela. Oleg Kulik, mest känd för sina performances som galen hund bitande utställningsbesökare i benen, gick visserligen inte till handgripligheter den här gången, men det var ingen tvekan om att han ser provokationerna som nödvändiga och för konsten unika visualiseringar av begreppet konflikt. Människans liv är en konflikt, jag är en konflikt, menade Kulik och gav publiken videoinspelade påminnelser om sina aktiviteter som skällande naken hund i både Schweiz och Stockholm.
Ingen hade väl heller väntat sig något konventionellt föredrag av Kulik, och så fick festivalen den lika tänkvärda som underhållande rivstart som den förtjänar, tack vare den radikale Kulik, som numera kan lägga andligt sökande i Tibet och operauppsättningar i Paris till sin omfattande cv.
Att även direkt motsatta tonlägen kan vara nog så effektiva gav den israeliska konstnären TamarRaban prov på när hon vid ett panelsamtal med kolleger från Irland och Japan visade sin nya film "Sea Sunset", en 15 minuter lång dokumentation av havet i kvällssol, filmat utanför Rabans hemort Jaffa. Det evigt rullande havet gav en lika stämningsfull som djupt allvarlig bild av de tre kulturer/religioner som delar detta hav: judendom, kristendom och islam. När hon så fick publiken att gemensamt gestalta en muslimsk konstnärskollegas performance (upphovskvinnan själv är av sin religion förbjuden att uppträda) fick festivalen sin seriösa tyngd, en nödvändig motvikt till Kuliks betydligt mer utagerande diaboliska humor. En bättre illustration till festivalens titel "Friktioner" är svår att tänka sig än mötet mellan dessa båda uttryck.
Sin mer utåtriktade öppning fick festivalen på torsdagen med SU-EN:scurerade performance "Crying Action" på gågatan i Uppsala. En av de bärande tankarna med den här sortens konstnärliga aktioner är ju att konsten ska nå ut till allmänheten, invadera och ockupera stadsrummet och förhoppningsvis både reta, roa och provocera stadens invånare. Så visst hade Oleg Kuliks tomater haft ännu större effekt om de kastats över vardagsflanörerna på Uppsalas gator än i seminarierummet i Fredens hus på Slottet.
Nu blev det i stället 15 svartklädda kvinnor med stenar i händerna som oändligt långsamt skred fram över gågatan mitt i lunchtid, utsöndrande sorgeläten som till sist utmynnade i ett kollektivt skrik av smärta över världens alla våldsutsatta och dödade barn. Det var en lika värdig som effektfull performance, där kvinnorna försökte göra sig av med sina sorger genom att kasta ifrån sig stenarna gång på gång men åter tvingades ta upp dem. Eller kanske symboliserade stenarna de förlorade barnen? Till sist stod kvinnorna med tomma händer inför det som är mångas verklighet runt om i världen i dag, där krig och konflikter lägger tunga sorgebördor på människor. Många var de passerande Uppsalabor som stannade upp och iakttog konstverket, anfört av SU-EN tillsammans med Gina van Dam och hennes kör Munviga.
Att döma av flera av festivalens aktioner är interaktiva koncept en i dagens performancekonst väl förankrad estetik. Polska Anka Fugazi drog med sig publiken i sin performance "Gråt" som gestaltade kvinnors sorg och smärta med vassa nålar stuckna i den egna nakna kroppen. Åskådarna knöts samman med konstnären via tunna trådar. Interaktivt var det också när israeliska TamarRaban genomförde en kvällsperformance på Konstmuseet genom att forma på golvet uthälld jord till ordet Peace (Fred). Besökarnas medverkan bestod i att kasta vikta pappersmissiler mot konstnären och hennes verk och att ta emot israeliska dadlar i en av konstnären utdelad kommunion. Så formades det hela till en fysisk gestaltning med närhet till världens många oroshärdar. För Sverige och Uppsala, som celebrerar 200 år av fred, en lika smärtsam som nyttig påminnelse.