Feel good för folk i farten

När Uppsalamagasinet Biz & Art nu publicerat sina första tusen sidor sammanfattar Stewen Quigley som är ansvarig utgivare arbetet med en parallell till Scheherazades sagoberättande i Tusen och en natt: Berättelsen får aldrig ta slut.

Och för Biz & Art har ambitionen att samla kultur- och affärslivet i Uppsala under samma tidningstak hittills räckt i tre år. Det innebär totalt tio nummer, där kulturpersonligheter och entreprenörer, företag och affärsidéer blivit avstamp för att belysa större fenomen. Från Slow Food-trend till smal performancekonst.
Ur ett Alliansen-politiskt kulturperspektiv måste det framstå som rena drömmen. Ta bara senaste numret som pryds av Caroline af Ugglas. Eller rättare sagt av varumärket Caroline af Ugglas, som det heter i texten. Sångerskan intervjuas visserligen om musikkarriären, körerna och sin egen konstriktning som hon fyndigt kallar "antidepressivitismen". Men framför allt handlar artikeln om att lyfta fram af Ugglas och maken Heinz Liljendahl som "seriösa och flitiga kulturarbetare" med "många projekt kokande i försörjningsgrytan".

En kronologisk inventering av Biz & Arts utgivning sedan 2007 visar samtidigt en ovanlig bredd inom olika konstarter och ämnesområden, där videokonst kan varvas med vinprovning och svärdsmide med senap och slottsplaner. Man skriver gärna om nya projekt, som framtidsvisionen för Uppsala slott, men också om konsthantverkskollektivet Kaleido, vars galleriverksamhet delvis är bidragsfinansierad. Ändå anar man snabbt att det här inte är platsen för granskande reportage och ibland är det rent av aktörerna själva som håller i pennan.

Oavsett det är Stina Wollter som skriver om sitt konstnärskap, docent Patrik Juslin som slår ett slag för musikpsykologisk forskning eller Nordeas regionschef som signerar tidningens (in)ledare känns det en smula problematiskt. Gränsen mellan journalistik, turistbroschyr och företagsprospekt blir en gråzon oklarare än luftrummet efter ett isländskt vulkanutbrott. Ändå lyckas Biz & Art ofta leverera en förvånansvärt kreativ produkt av hyfsat jämn kvalitet. Ett slags feel good-magasin för folk i farten som dessutom är oförskämt snyggt med annorlunda bildspråk.

Förebilden lär vara en branschtidning som Arkitektur snarare än typiska livsstilsmagasin. Infallen är intressanta men formatet ska vara kort snarare än djuplodande. Gärna mer bild än text - kanske för att Quigley själv har en bakgrund som reklamfotograf. Visionerna sträcker sig också till att uppmärksamma "Uppsala i världen och världen i Uppsala". Men då handlar det mest om att låta deckarförfattaren Håkan Nesser berätta om sitt New York eller lyfta fram en crossover-krog, på sin höjd lite reggaefestival. Och när öst möter väst är det i konferensanläggningens kinesiska trädgård i Sigtuna.

Målgruppen är ju den köpstarka medelklassen och uppåt i egenskap av både kunder och kulturkonsumenter. Gärna Kåbo men knappast Gottsunda. Men att tidningen saknar både kritisk röst och mångfald innebär inte nödvändigtvis brist på relevanta frågeställningar. Hur kommer det sig att konsten och kulturen inte gärna "besudlar sig med pengar?", inleder till exempel Uppsala Konstmuseums chef Elisabeth Fagerstedt ett tidigare nummer.

För Biz & Art är en annonsberoende produkt med en sympatisk strävan att lyfta fram kultur som någonting livsnödvändigt och berikande, för såväl privat- som affärsliv. Och för den som undrar vad en internationell vd använder stålarna till är det förstås ett oumbärligt magasin: "Mitt första konstverk köpte jag 1975 för min första bonus när jag var produktchef på Pfizer och det var en Chagall", berättade Zsolt Lavotha på läkemedelsbolaget Orexo i premiärnumret. Tusen sidor senare känns det fortfarande typiskt för tilltalet i Biz & Art. En god kulturarbetare är alltid entreprenör. Men å andra sidan är en god företagare också gärna konstälskare.