En kombination av en ”jazz”-trio (piano, bas, trummor) och en blåsarkvintett (flöjt,oboe,klarinett, horn och fagott) ger möjlighet till ett otal växlande klangfärger. Inte oväntat utnyttjade Trio X och Nordiska Blåsarkvintetten många möjligheter under tisdagens konsert. Förenklat uttryckt kan man säga att trion stod för harmoniska, improvisatoriska utvidgningar medan blåsarkvintetten stod för grundmaterialet.
Konsertens första två nummer följde i alla fall den mallen. Robert Schumanns ”Träumerei” och tre instrumentala versioner av sånger av John Dowland spelades i prydliga arrangemang av kvintett och trio, där i en mellandel trion ensam gjorde sitt bästa att improvisatoriskt utvidga det melodiska och harmoniska materialet och man avslutade med ännu en gemensam version av grundmaterialet.
Efter denna lyckade konsertstart utförde Trio X ensam en egen version av Hugo Alfvéns ”Roslagsvår”, som ju närmast är en ”schlager”, ett väl samtrimmat jam där man väl fångade växlingarna moll/dur.
I tutti framförde man Jan Levanders stycke ”Kvarkens resa”, en musikalisk forskning i mini-materia
Med sökande intervall och tonlängdsvariationer via pianosolo, basostinato och trumsolo utfyllda av blåsarrepliker kom man till sist till ett energiskt uppvaknande, och ett skickligt framfört stycke kom till abrupt slut.
Blåskvintetten framförde sedan ett arrangemang av Astor Piazzollas ”Liber Tango”, ett svårt stycke med fyra till synes självständigt pladdrande röster mot en femtes envisa fasthållande vid den svåra grundrytmen. En teknisk och musikalisk uppvisning. Trions egna variant av Frédéric François Chopins (på polska: Fryderyk Franciszek Szopen) välkända e-mollpreludium lekte habilt med den svåra kromatiska harmonin.
Trio X egen pianist Lennart Simonsson har för några år sedan skrivit stycket ”Tracking the dancing moose” (Spåra den dansande älgen) för just denna musikantkombination och till avslutning på konserten fick vi höra ett reprisuppförande. Tungt lufsande toner spårade trotsigt ystert dansande och gav till sist ett slutet gott, allting dans i ett humoristiskt tonmålande stycke som slut på en konsert som kunde bjudit på nyare material, men det kommer väl fler chanser?