Att under sakkunnig ledning följa en storstadsförfattare i spåren genom gator och gränder där han/hon bott och verkat är ett omtyckt nöje i många av de föreningar och samfund som vårdar vederbörandes minne. Så till exempel Hjalmar Söderberg och hans Stockholm. Man kunde tro att ett liknande intresse ligger till grund för en bok med titeln ”Promenader i Virginia Woolfs London”, men redan författarens namn borgar för något mer: Lisbeth Larsson är professor i litteraturvetenskap med särskild inriktning på genusfrågor.
Woolfs stadsvandrare är heller inga flanörer, de har bestämda mål som illustrerar stadens sociala struktur. Det engelska samhället för hundra år sedan var genomsyrat av stora klasskillnader som manifesterade sig konkret på Londons karta. I medvetande om detta bygger Woolf upp flera av sina romaner med stadskartan som skelett.
Larsson nöjer sig inte med att enbart i ord förklara denna berättarstruktur. Hon tillhandahåller en mängd kartbilder över London med romanfigurernas vandringar noga inprickade. Woolfs andra roman ”Natt och dag” har ett rikt persongalleri och alla är ute och rör sig på gator och torg. Larsson behöver hela sex kartbilder för att illustrera de enskilda promenadvägarna och knutpunkterna där de möts.
Mer begränsat är rörelsefältet för Mrs Dalloway, titelpersonen i en av författarens mest berömda romaner. Handlingen omspänner en enda dag och Clarissa Dalloways promenad är jämförelsevis kort. Hennes ärende är att inhandla en bukett blommor i en butik på Bond Street en halvtimmes väg från bostaden. Hon tillhör den privilegierade överklassen som inte besudlar sig med smutsen i de närliggande slumområdena.
Greppet med kartbilder visar sig mycket givande, men Larssons framställning rymmer mer än så. Bakom klassmarkeringarna döljer sig ett rikt, psykologiskt nyanserat porträttgalleri.
Rummet, topografin, utgör en berättarteknisk dimension, tiden en annan. Mest känd bland Woolfs verk är romanen ”Mot fyren” där hon experimenterar med tiden. Av bokens tre delar utspelas den första under en enda dag, mellandelen täcker på något tiotal sidor hela första världskriget, medan den tredje avslutande återigen är tidsmässigt koncentrerad. Romanen ”Åren” består av elva delar som var och en koncentreras till en enda dag under ett bestämt år mellan 1880 till 1930.
Extremast är romanen ”Orlando” som sträcker sig från början av 1600-talet och ett stycke in på 1900-talet. Ännu mer avvikande är greppet att låta huvudpersonen halvvägs genom berättelsen byta kön från man till kvinna. I övergångsfasen använder Lisbeth Larsson pronominet ”hen” om vederbörande och för en gångs skull är man beredd att bejaka detta nyord.
En mer subtil strukturskillnad går genom hela Woolfs författarskap: den mellan kvinnligt och manligt. Att det som regel är kvinnorna som drar det kortaste strået ekonomiskt och socialt är en sak för sig. Som tänkande och kännande varelser är de i gengäld ofta överlägsna männen. Trots att detta mönster framträder tydligt i flertalet romaner kan Woolf inte kallas feminist – hon värjde sig själv för den beteckningen. Och Larsson respekterar henne med motiveringen att en feminist inte nöjer sig med att påtala manligt förtryck utan verkar dessutom aktivt för en förändring i jämställdhetens tecken.
Det är en mångsidigt stimulerande bok Lisbeth Larsson skrivit, klar och enkel i stilen och med diskreta hänvisningar till den omfattande litteraturen i ämnet. Själv lämnar även hon ett litteraturvetenskapligt betydande bidrag.