Roman
Magnus Uggla
Roland från Småland
Norstedts
Ja, vem är egentligen Roland från Småland som har fått ge namn åt Magnus Ugglas nya roman? När han dyker upp vid 1990-talets början är det som hantlangare åt en motvillig Uggla, som inte har mycket till övers för lantisar med Don Johnson-frilla och tjock Bismarcklänk om handleden.
Snart lyckas Roland ändå nästla sig in i Ugglas kompisgäng, vinna både förtroende och karriärmässiga framgångar. Han hoppar från tuva till tuva, det handlar om musik, vin, nystartade reklamradiokanaler och bitcoin-företag, som stiger snabbt på börshimlen för att lika fort krascha.
Magnus Ugglas förra roman, "Johnny the fucker", handlade om en bransch som utnyttjade unga människors svårigheter att sätta gränser. Den nya visar att man inte heller drar sig för åldersfascism, att anspela på äldre artisters medvetenhet om att klockan tickar. Ingen, inte ens Uggla, sitter säker i en bransch som ständigt är på jakt efter nya artister, nya hits, nya pengar.
En av förtjänsterna med boken är just inblickarna i musikvärlden. Bakom-ryggen-gåendet, manipulerandet av försäljningssiffror, pressandet och svikandet av artister som inte utan anledning slutar nojiga. Magnus Uggla får ställa upp på förnedrande fotograferingar, med en ung reklamare som konsekvent kallar honom "Fågeln". Afterski-spelningar ihop med ett gäng killar från Musikhögskolan, iklädda vita skjortor och fotriktiga skor.
Magnus Uggla är självironisk, men någon gång frågar jag mig om komiken verkligen är medveten. Som när han "vakar som en hök" över en inspelning. Underhållande är det hursomhelst, lite som att hänga med på en krogrunda i 1990-talets Stockholm, dricka med kultureliten på PA&Co, dansa på Café Operas disco, inta en enkel lunch på Rörstrandsgatan dagen efter. Det påminner om en sån där generationsroman från 1990-talet då genren började bli en smula sliten. Skillnaden är att huvudpersonen här heter Uggla.
Roland ska visa sig vara farlig att förlita sig på. Och det gäller nog faktiskt också om man som författare litar på att han, vid sidan om Magnus Ugglas jagande efter en ny hit, ska vara tillräcklig som sammanhållande kraft för en 370 sidor lång roman. Ofta blir det både pratigt och spretigt i en berättelse vars intrig varken har problem med fetma eller BMI. Ändå är det ganska lätt att överse med. Roland må vara kappvändare, men han gör boken till en bladvändare.