Så länge som jag har varit verksam som teaterkritiker har det varnats för hur bearbetningar av populära böcker till teaterscenen är ett lackmustest för hur svensk teater mår: att sätta upp en bästsäljare som pjäs har varit ett symptom för hur teaterchefer spelar på säkra kort för att fylla salongerna. Det må vara så, men vad mig anbelangar så är huvudsaken är att det blir bra teater. Men så uppstår det en ny trend och även jag börjar känna mig gammal som teaterkritiker. Jag tänker givetvis på hybridgenren konsertteater – varken konsert eller jukeboxmusikal utan något mittemellan. Dramaten har under säsongen anammat trenden under den otympliga och tautologiska genrebenämningen performance concert. Uppsala Stadsteater är inte sämre med sin ”Eka över hela staden” som bygger på Veronica Maggios låtskatt.
Veronica Maggios låttexter bjuder tveklöst in till en iscensättning. Maggios sånglyrik är inkarnationen av adjektivet ”bitterljuv”, om ni ursäktar klyschan. Men hennes musik är verkligen söt och trallvänlig pop på ytan, men med den stickande beska som det innebär att älska, bli dumpad, vara den som bedrar, bli bedragen, ställa till med fest eller vakna upp med gårdagens smink efter nämnda fest. Alla dessa teman berörs i Mikaela Ramels urval av de Veronica Maggio-låtar som får vara med i föreställningen.
17 låtar framförs i en serie tablåer med sång och musik utan någon talad dialog. I programbladets låtöversikt nämns inte låtarna med sina originaltitlar, utan med fraser ur låtarna, lite som en samling enmeningssagor som förmedlar stämningen i varje scen. Vi möter bland annat en prinsessa på ärten som dejtar grodor till prinsar och en medelålders kvinna som lämnar allt och sticker till Havanna.
Men blir det bra scenkonst då? Utan att förringa skådespelarensemblens fina och själfulla sångprestationer, husbandets originella arrangemang av låtarna eller de duktiga eleverna från Uppsala Dansakademi så blir mitt svar ändå ett syrligt nej. I slutändan får vi ett obegripligt potpurri till show utan dramaturgisk linje att följa, inte ens ett framgent till idé som ramar in. En gedigen låtskatt och duktiga artister är inte tillräckligt om man vill ge publiken något utöver en påkostad skolavslutningsshow.
Jag kan inte undgå att se denna trend som ännu ett lackmustest för svensk teaters hälsa. Visst kommer att stolarna att vara fulla under finalnumrets färgsprakande girlangregn, men scenkonsten då? Denna new public management-tendens gör inte varken scenkonsten eller publiken någon tjänst. Hoppas trenden dör fort.